Veckan gav ytterligare exempel på den smutsiga valrörelse som kan vänta, efter att Stefan Löfven – i en längre intervju i Sveriges television – ägnat stor möda åt att hetsa mot Sverigedemokraterna. Eller om det möjligen var Moderaterna som han hetsade mot. Löfven varnade hur som helst för att om Ulf Kristersson blir statsminister med SD:s stöd kommer Sverige att gå samma väg som Polen och Ungern, ja själva demokratin hotas.
Löfven tycker inte om Sverigedemokraterna (eller för den delen sannolikt Moderaterna) så låt oss kalla kritiken överdriven snarare än lögnaktig. Ändå är det ett grovt övertramp att så lättvindigt utmåla en oppositionsseger som början på Sveriges avdemokratisering. Som många redan påpekat är det en typ av retorik som mindre nogräknade makthavare brukar ägna sig åt.
Vi påminns om hur det mångåriga statsrådet med mera Marita Ulvskog (S) beskrev den borgerliga valsegern 1976 som en statskupp. Men vi påminns också om hyckleri, eftersom SAP under decennier brukade ta stöd av det svenska kommunistpartiet i riksdagen (också på den tiden då dess demokratiska halt verkligen gick att ifrågasätta).
Samtidigt är det ju inte ovanligt med övertramp i valrörelser, då känslorna svallar. Fast det är ännu ganska långt till nästa val, så varför den hårda retoriken just nu? Det är inte heller första gången Löfven använder SD för att försöka slå mot M.
En omedelbar anledning, som vi redan tidigare konstaterat på ledarsidan, är att Liberalerna riskerar att hoppa av januariöverenskommelsen. Men så litet partiet är, så är det också splittrat och många vänsterliberaler vill inte alls veta av något samröre, ens indirekt, med Sverigedemokraterna. Kan Löfven med sin hetskampanj få några tveksamma röster att svänga i riktning mot fortsatt vänstersamarbete är mycket vunnet.
Ett annat skäl är att han försöker dra uppmärksamheten från den misslyckade svenska coronahanteringen, i synnerhet som inte ens vaccinationerna fungerar som tänkt (även om man kan diskutera huruvida just det skulle vara regeringens fel). Det är en klassisk politik, som i närtid dessutom underlättas av den sverigedemokratiske partisekreteraren Richard Jomshofs idiotiska uttalande om islam. Att Kristersson i skarpa ordalag tagit avstånd från Jomshofs uttalande är däremot något Löfven praktiskt nog bortser ifrån.
Givet utgångspunkterna går det alltså att förstå statsministerns agerande, men som SVT:s politikreporter Elisabeth Marmorstein konstaterar finns det en "övertydligt taktisk dimension" i det löfvenska agerandet. Och det går knappast väljarna förbi.
I själva verket fungerar inte hetsen mot Sverigedemokraterna längre, varför också "brunsmetningen" av Moderaterna misslyckas. SD uppfattas helt enkelt inte som bruna (den officiella partifärgen är för övrigt gul).
Allra minst torde hetsen fungera gentemot de väljare som paradoxalt nog annars ofta varit nog så misstänksamma mot Moderaterna, nämligen de traditionella arbetarväljarna – själva kärnan inom socialdemokratin. Många av dessa återfinns numera hos Sverigedemokraterna. Att försöka återvinna dessa genom att framställa desamma som sympatisörer till ett parti som har diktatur på programmet kommer förstås inte att fungera, det inser vem som helst. De som redan bytt SAP mot SD lär bara bli förolämpade och känna sig mer övertygade i sitt nya parti.
Det har gått så långt att den löfvenska linjen kritiserats från fackligt håll. "Man kan inte slå folk i huvudet och tala om vad folk ska tycka och tänka, och sen komma och säga att de ska rösta på en" säger till exempel Byggnads ordförande Johan Lindholm.
Löfvens retorik går alltså hem bland socialister och vänsterliberaler, men inte i de breda löntagarkollektiven. Det låter som en tveksam strategi, därtill förstärkt av att Löfven riskerar att förknippas med idel illa hanterade kriser. Flyktingkaoset under förra mandatperioden och coronahanteringen under innevarande.