Italienska carabinieri ur fallskärmsjägarregementet Toscana.
Det som ena dagen är snudd på fascistiskt, kan plötsligen vara höjden av visdom nästa. Fast vad som är politiskt korrekt och inte beror förmodligen på avsändare. När Sverigedemokraterna föreslog användande av militär för understöd till polisen, sågades det av Socialdemokrater. Samma socialdemokrater som nu föreslår användande av militär själva.
Det går att göra sig lustig över hur socialdemokrater, och andra, anpassar sig till en ny polisiär verklighet. Fast det finns förstås inget lustigt över denna verklighet. Bara under september har elva personer skjutits till döds och en person avlidit till följd av ett bombdåd. I skrivande stund bör vi kanske tillägga, för månaden är inte riktigt slut än.
Under en tolvtimmarsperiod onsdag till torsdag dog tre personer, varav en ung kvinna helt utan kriminella kopplingar. På liknande sätt har flera andra personer dödats eller skadats den senaste tiden. Antingen genom vådaskott eller eftersom gärningsmännen tagit fel på person.
Finns det ingen hejd på brottslingarnas omänsklighet?
Det är därför begripligt om många vill sätta in militär mot kriminella. Det kan i så fall vara både rätt och fel tänkt.
Det så kallade Ådalensyndromet har legat som en våt filt över debatten i decennier, trots alla skillnader mellan då och nu. I sammanhanget blev "Ådalen -31" en del av den mytologiserade socialdemokratiska historieskrivningen. Dåtidens socialdemokrater hade emellertid en mer balanserad syn på händelserna.
Samtidigt har förstås behovet av militärliknande insatser under i grunden civila situationer varit låg under hela efterkrigstiden. Fram till ganska nyligen. Polisens förmågor har byggts ut genom Nationella insatsstyrkan. Det är dock en mycket liten organisation, med terroristbekämpning som främsta arbetsuppgift.
Regeringen kan också tänka sig att ge Försvarsmakten understödjande uppgifter i dagens allvarliga situation. Vissa vill gå längre och ge regeringen möjlighet att införa något som liknar undantagstillstånd.
Det är intressant hur det som var tabu i går plötsligen inte bara går an, utan rentav är önskvärt i dag! Samtidigt befinner vi oss i efterhand. Det tar tid att genomföra lagändringar och hur gärna vi eventuellt än vill kan man inte sätta in militären hur som helst i dagsläget. Från den redan trängda Försvarsmakten påpekas också resursbrist.
Därtill kommer förstås att mycket av dagens omedelbara utmaningar faller på vad man skulle kunna kalla den polisiära underrättelsetjänstens konto. Det är i den meningen inte främst militärliknande resurser som behövs, utan polisens förmåga att spana och fånga inga brottslingarna tillräckligt effektivt, som förhoppningsvis kan stoppa våldet den här gången.
Kort sagt – det finns inga snabba, enkla lösningar. Inte på kort sikt. Men långsiktigt bör vi kanske fundera i nya banor.
Istället för att använda militären som en sorts polisiär reserv i nödlägen, borde vi kanske överväga de lösningar som andra länder valt och inte bara i vanlig ordning vända oss till andra sidan Atlanten. Frankrike har nämligen sitt Gendarmerie National och Italien sina Carabinieri. Spanien har Guardia Civil och Nederländerna Koninklijke Marechaussee. I grunden militära organisationer med förmåga att genomföra många olika civila uppgifter, också under svårast möjliga förutsättningar. Allt från terroristbekämpning till tung bevakning under lång tid och med resurser att bekämpa också den allra grövsta brottsligheten.
Det finns tecken på att de nya kriminella gängen i Sverige inte längre respekterar polisen. Delvis kan det också vara därför som mordförsök eller sprängdåd inte tycks minska trots intensiv polisiär verksamhet.
Det är egentligen orimligt att vår vanliga ordningspolis ska behöva ha huvudansvaret för att bekämpa så grov brottslighet att den ibland tar sig maffialiknande och nästan paramilitära former. Ordningspolisen behövs överallt, inte minst som ögon och öron på gator och torg. Inte bara iförda skyddsväst och med förstärkningsvapen.
Att bygga upp ett svenskt gendarmeri skulle ta sin tid och naturligtvis vara resurskrävande i sig, men frågan borde åtminstone undersökas. Så hade kanske också redan varit fallet om det inte vore för att – just det – förslagen har framförts från sverigedemokratiskt håll tidigare.
Kan vi nu släppa såväl Ådalen- som SD-komplex borde vi också frimodigt kunna överväga andra möjligheter i brottsbekämpning framöver, i synnerhet som lite tyder på någon större förbättring annat än möjligen på mycket lång sikt. Ett modernt svenskt gendarmeri borde definitivt vara ett alternativ.