Vi kan lära oss mycket av den pågående coronapandemin. En lärdom är att beredskap inte är något som kan köpas i efterhand. Den bristande beredskapen – mentalt såväl som materiellt – har med förfärande resultat märkts särskilt tydligt inom äldreomsorgen.
Åter har det därtill påvisats att den militära beredskapen i form av till exempel sjukvårdsresurser som tidigare kunde utnyttjas av civilsamhället, inte längre existerar.
Kanske har vi ändå lärt oss något, att beredskapen måste förstärkas – inte minst materiellt. Men man kan ju undra.
Under fredagen ska Försvarsberedningen lägga fram sitt slutförslag till nationell återrustning av det svenska försvaret. Men i skrivande stund (torsdag eftermiddag) är det ytterst tveksamt om riksdagspartierna kan komma överens över huvud taget. Försvarsminister Peter Hultqvist (S), som i praktiken leder samtalen, menar att pengarna inte räcker till och skyller på pandemin.
Det är en "sanning" med närmast trumpistiska förtecken.
För i själva verket har regeringen med just Hultqvist i första ledet motsatt sig återrustning länge. Det var därför Försvarsberedningen inte kunde komma överens trots att man egentligen var överens häromåret. Förra våren körde regeringen över de egna socialdemokraterna i Försvarsberedningen. När de underfinanseringen senare påvisades lyckades ministären Löfven visserligen komma överens om vissa tillskott tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna, men dessa har föga förvånat visat sig otillräckliga (vilket C och L också erkänner).
För att lösa ut underfinansieringen behövs det (minst) 45 miljarder kronor ytterligare under perioden fram till 2030. Till sist skulle Sverige lägga ungefär 1,5 procent av BNP på försvaret, vilket är en relativt kraftig förstärkning jämfört med dagens situation men ändå bara lägga oss på nordisk medelnivå. Och då är vi inte ens med i Nato. I dagens säkerhetspolitiskt osäkra situation borde det vara ett golv, ett minimum av godtagbar beredskap.
Naturligtvis måste vi alla ta hänsyn till ekonomiska realiteter – liksom säkerhetspolitiska. Och om det är möjligt och lämpligt kan det finnas skäl att till exempel skjuta kostsamma utländska materielköp på framtiden. På det hela taget går försvarsplaneringen emellertid inte att avvisa. Vad som framför allt behöver återställas är arméstyrkor med både slagkraft och uthållighet. Nu riskeras allt från återuppsatta arméregementen till fler artilleriförband, förstärka underhållsresurser och Hemvärnets materielförnyelse. Återupprättandet av det svenska flygbassystemet och helikopterbasförband hotas.
Kort sagt – vår beredskap kommer att förbli låg.
Men detta är inte något nytt. Den pågående pandemin har bara blivit ytterligare en ursäkt för regeringen att inte göra något. I själva verket var man ju motståndare till återrustningen redan tidigare.
Fast Hultqvist (liksom framför allt hans ständigt mer eller mindre frånvarande chef) tycks glömma en sak. Regeringen har inte majoritet för sin politik i riksdagen. Majoriteten i form av de fyra borgerliga partierna och Sverigedemokraterna skulle utan vidare kunna rösta för ett förslag om reell återrustning i höst och därmed tvinga ministären Löfven att tilldela de resurser som behövs. Hellre det än den dåliga kompromiss Hultqvist förmodligen hoppas på och som inte bara kommer att leda till fortsatt försvarspolitisk underfinansiering, utan också mindre offentliga satsningar just när sådana behövs mitt i en lågkonjunktur.