Den så kallade 68-vänstern var egentligen ganska dåliga marxister! Enligt Marx och Engels är det ju ekonomiska grundförutsättningar som styr den historiska utvecklingen. Basen är mycket viktigare än den ideologiska överbyggnaden och kan man tänka sig något bättre uttryck för det senare än det så kallade revolutionsåret 1968, då ungdomar med rötter i över- och bättre bemedlad medelklass inbillade sig att just de skulle vända upp och ned på världen?
De flesta händelser 1968 var bara krusningar på en annars ganska stilla storpolitisk ocean.
1973 var däremot det verkliga revolutionsåret.
Det var en katastrof som bara väntade på att inträffa och den hade faktiskt delvis sin grund i kolonialistiskt förakt för stater i främst Mellanöstern. Stater som ofta bara hade en enda potentiellt viktig resurs i världspolitiken: olja.
Det hade också gjorts försök att utnyttja oljan politiskt, till exempel i samband med Suez-krisen 1956. Långsiktigt dock med klent resultat.
När flera arabstater anföll Israel under den judiska högtiden Jom Kippur 1973 var det få som tog de arabiska varningarna på allvar. Flera faktorer talade emellertid för en större eruption denna gång. Oljeproducenterna var organiserade i Opec och de arabiska dito i Oapec. Den tidigare egyptisk-saudiska animositeten hade förbytts i ett gott förhållande mellan Egyptens nye president Anwar Sadat och den handlingskraftige saudiske kungen Faisal.
När USA ställde sig bakom det hårt trängda Israel – och dessutom framför allt erbjöd omfattande vapenhjälp – exploderade den arabiska ilskan. Den 16-18 oktober beslutade de oljeproducerande Gulfstaterna inom Opec att först höja råoljepriserna med 70 procent och därefter införa blockad mot Förenta Staterna med flera allierade länder. Man krävde att vapenförsäljningen skulle upphöra och därefter att Israel i praktiken skulle kapitulera.
Det hela fick nästan omgående oerhört långtgående konsekvenser i en västvärld som vant sig vid billig olja till allt från bilarnas bensin till villornas uppvärmning. Sverige och många andra länder införde så småningom till och med bensinransonering och försökte på andra sätt skära ner oljeanvändningen kraftigt. Genomslaget var på många sätt ovanligt kraftigt i det marknadsliberala USA, trots att nationen egentligen var mindre beroende av just Mellanösterns olja än många andra länder (i synnerhet Japan). Många av åtgärder var i själva verket också kontraproduktiva, men symboliserade den panik som spreds i västvärlden.
I Europa försökte man undkomma sitt öde genom en åtminstone retoriskt mer Israelkritisk politik. USA påverkades däremot inte i någon större utsträckning och efter mindre än tre veckor hade Israel besegrat samtliga anfallande arabstater. Oljeblockaden fick härvidlag minimal effekt, fast på andra sätt påverkades världen desto mer. Även om själva blockaden så småningom avvecklades hade de stora oljeproducenterna förstått sin makt, med möjligheter att själva bestämma både produktionsmål och världsmarknadspriser.
Västvärlden kastades därmed in i en svår lågkonjunktur under 70-talet. Effekterna var så kraftiga att de till och med påverkade det annars mindre beroende Östblocket – och bidrog till den stagnation som så småningom skulle orsaka sovjetkommunismens kollaps.
På lite längre sikt har effekterna ändå blivit en annan än vad Gulfstaterna hoppades på under 70-talet. Oljekonsumtionen minskade samtidigt som exploatering på nya platser inleddes (och bland annat gjorde norrmännen stormrika). Även om situationen stabiliserades under 80-talet insåg också alla behovet av att minska beroendet av lynniga diktaturer i Mellanöstern. Från den iranska revolutionen 1979 till 80-talets krig mellan Irak och Iran och Iraks anfall på Kuwait 1990 påvisades ånyo hur lätt oljeproduktionen kunde störas. När till och med den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush i ett tal för tjugo år sedan varnade för oljeberoendet förstod man att ett verkligt paradigmskifte var på väg.
Där är vi i dag, med en klimalarmism som skyndat på den omställning som redan inletts. Det är en utveckling som i varierande utsträckning också slår mot de gamla oljeproducenterna i Mellanöstern. Vissa, som Förenade arabemiraten, försöker ställa om sina ekonomier. Andra, som Saudiarabien, påminner mer om 1500-talets Spanien. Stormrikt på plundrat silver från Sydamerika – och utfattigt när silvret inte längre letade sig fram över Atlanten.
En sak är åtminstone klar: inga producenter kan längre använda oljevapnet som 1973. Fast där och då var det en verklig revolution, som påverkade världspolitiken i decennier.