Patriotsystemet, som Tyskland nu ska skänka till Ukraina.
Äntligen! Flera månader försenat har det amerikanska representanthuset röstat igenom det enorma stödpaketet på över 60 miljarder dollar till Ukrainas fromma. Det är faktiskt mer än vad USA skänkt i militär hjälp under hela kriget, men också i grevens tid. Ukraina pressas hårt på alla fronter och lider brist på allt från artilleriammunition till luftvärn.
I det senare fallet har visserligen Tyskland (som ju annars ofta dragit benen efter sig) beslutat sig för att skänka hypermoderna Patriot-robotar till Ukraina. Mycket välkommet eftersom Patriot framför allt är effektiva i bekämpningen av missiler – allra svårast att skjuta ner för luftvärnet.
När försvarsminister Pål Jonson (M) intervjuades i SVT:s Agenda under söndagskvällen fick han naturligen nog därför frågan om också Sveriges skulle kunna bidra med Patriot. Jonson – annars nog så vältalig – reagerade emellertid försiktigt och ville ogärna utlova något bestämt. Det går att förstå varför. Sverige har nyligen inköpt Patriot-systemet (Luftvärnssystem 103), vilket ännu håller på att implementeras. Sverige har köpt fyra batterier, vilket givet de svenska behoven nog får ses som ett minimum. Om Sverige skänker bort ett av dessa batterier innebär det en påtaglig beredskapsförsämring, som rimligtvis måste ersättas med nya robotar – vilket förstås måste finansieras.
Jämfört med Tyskland befinner sig vi faktiskt i en på många sätt mer utsatt situation. Vi måste också överväga var våra vapen gör störst nyhet – här eller där?
Först och främst måste vi ha förmåga att försvara oss själva! Samtidigt handlar hjälpen till Ukraina inte bara om att hjälpa ett demokratiskt grannland i Europa. Det handlar också om vårt eget försvar. Enkelt uttryckt: varje rysk stridsvagn som slås ut i Ukraina går inte att använda mot oss. (Det gäller naturligtvis vilka vapensystem som helst.) I förlängningen försvagas, eller i bästa omöjliggörs, den ryska regimens imperialistiska ambitioner. Inte bara i Ukraina, utan också i Östersjöområdet och på Nordkalotten.
Frågan om vilka vapen, och i vilken utsträckning, vi bör hjälpa Ukraina blir därmed en avvägning. Jonsons tveksamhet kan förefalla lite ogin, men är nog rimlig givet omständigheterna. Att som försvarsministern lite löst tala om alternativ – till exempel i och för sig utmärkta Robot 70 – är däremot otillräckligt. Det finns åtminstone ett riktigt tungt alternativ, som nu förtjänar ny uppmärksamhet.
Vi talar naturligtvis om JAS 39 Gripen.
Frågan har väckts tidigare, men regeringens besked har varit att åtminstone Sveriges Nato-medlemskap måste säkras innan dess. Nu är vi Nato-medlemmar. Därmed bör frågan om att skänka ett antal Gripen-plan åter aktualiseras.
En sådan avvägning kan utfalla till både vår och Ukrainas fördel. Rimligtvis bör vi tala om mer än enstaka flygplan. Sålunda sannolikt minst motsvarande en division (nominellt vanligtvis minst åtta plan). Sålunda långt ifrån någon materiell åderlåtning. I synnerhet inte som flygplanen långsiktigt relativt enkelt, om än inte gratis, går att ersätta genom nyanskaffning hos Saab i Linköping. Att det samtidigt finns ett behov hos Saab att säkra produktionsresurserna framdeles gör det också lämpligt med nya beställningar.
Genom nya beställningar går det att förlänga och utveckla Gripen-systemet.
Gripen är ett utmärkt stridsflygplan, synnerligen lämpat inte bara i försvaret av luftrummet, utan också för offensiva uppgifter. Även i måttligt antal en verklig fasa för rysk trupp.
Genom att skänka Gripen kommer Sverige att vinna betydande politiska fördelar, genom att visa den handlingsförmåga som många andra stater misslyckats med. Vi har ju till exempel ännu inte sett några amerikanska F16-plan över Ukrainas himmel (därtill ett äldre och sämre stridsflygplan). Istället för att skänka blandade potter av resterande överskottsmateriel finns det skäl att specialisera den svenska hjälpen till spjutspetsuppgifter.
Naturligtvis duger det inte att bara lasta upp några flygplan på lastbil och köra till den ukrainska gränsen! Hela systemet måste implementeras och personal (inte bara flygförare) utbildas. Även i detta fall är dock Gripen-systemet ovanligt väl lämpat för ukrainska förhållanden. Flygplanen är framtagna för att i stor utsträckning verka autonomt och att kunna servas av värnpliktiga.
Just eftersom det ändå tar viss tid att i praktiken verkställa en överföring av flygplan till Ukraina bör försvarsministern och regeringen agera snabbt. Detta är vad Ukraina behöver.