Under vinterkriget utgjordes luftförsvaret över Nordfinland framför allt av svenska jaktflygplan.
Det kallades länge låset i öster – finska Viborg på Karelska näset. Numera är den staden som bekant rysk sedan 80 år tillbaka. Istället kan man se hela Finland som Natos lås i öster. Ett lås som Sverige får en nyckelroll att försvara.
Sverige och Finland är nämligen överens om att upprätta en svenskledd Nato-bas i norra Finland. Det är första gången sedan vinterkriget 1939-40 som svenska soldater därmed kommer att stationeras mer permanent i vårt grannland. Den gången handlade det om den svenska frivilligkåren om totalt över 8000 man och en relativt omfattande vapenhjälp. Framför allt satte Sverige upp en flygflottilj med svenska flygplan nära Rovaniemi.
Intressant nog är de geostrategiska förutsättningarna i grund och botten desamma då nu som nu. I händelse av krig måste Finland koncentrera sina markstridskrafter till södra delen av landet, varför framför allt svensk hjälp behövs i den norra.
Nu är det emellertid inte fråga om varken en flygflottilj eller – initialt – om särskilt många svenska soldater. I själva verket främst ett par dussin officerare. Det historiska ligger inte i kvantiteten, utan att Sverige ska leda ett av Natos regionala högkvarter. I fredstid innebär det en mindre, men permanent bemanning. Förberedelser görs för att växa explosionsartat vid krigsfara. Inte bara med svenska och finska trupper, utan även med soldater från andra Nato-länder.
Det militärpolitiska samarbete som debatterats under ganska många år förverkligas nu tack vare Finlands och Sveriges Nato-medlemskap. Samtidigt är det uppenbart att regeringen inte ämnar bedriva någon passiv Nato-politik, utan har en ambitiös attityd gentemot utmaningarna. Det är kort sagt utmärkt.
Inte bara det svenska Nato-medlemskapet i sig, utan också det finska – liksom tidigare de baltiska – ökar vår säkerhet betydligt jämfört med situationen under kalla kriget. Sverige är inte längre en frontstat mot det ryska hotet, även om vår långa kust och Gotland naturligtvis förblir utsatta. Det påvisar behovet av ett starkt flygvapen och en större flotta, men också arméns möjligheter att flexibelt kunna genomföra försvaret av Sverige bortom våra gränser. I det nu aktuella fallet bör man dessutom se Nordfinland som en del av Nordkalotten, där samarbetet med särskilt Norge lär bli betydelsefullt.
Därför är det också bra att upprustningen fortgår. Regeringen skryter över ett tillskott i statsbudgeten på hela tretton miljarder kronor och skryta får ministären Kristersson gärna, men egentligen handlar det om redan fattade beslut. Försvarsbudgeten ska successivt öka till 2,6 procent av BNP, samtidigt som ökade värnpliktsuttag och större materielinköp står bakom hörnet. I det senare fallet handlar det i stor utsträckning om ersättning för materiel som skänkts till Ukraina.
Allt detta behövs, men är faktiskt inte tillräckligt. Det är inte bara en fråga om pengar, utan också politisk oförmåga att se behoven av mycket snabba beslut. I sammanhanget är det inte självklart att Försvarsmakten står i frontlinjen. Vår långsamma utveckling av drönare är ungefär lika deprimerande som de svenska flygstridskrafternas blygsamma tillväxt under första världskriget. I den meningen har vi fortfarande ett enveckasförsvar!
Allvarligare ändå är det undermåliga luftvärnet, framför allt när det kommer till försvaret av civila mål. Dessa inköp blir dyra, men kriget i Ukraina har lärt oss, eller borde ha lärt oss, behovet av betydligt bättre skydd mot såväl missiler som varierande typer som drönare.
Därför duger inte en försvarsbudget om 2,6 procent av BNP. Inte ens i närtid. Höstens planerade försvarsbeslut bör därför ta höjd för en betydande modernisering med tanke på såväl de nya strategiska som taktiska förutsättningarna. Sverige är med i Nato, vilket förstärker vår säkerhet men också ställer större krav på oss själva. Och vi ska inte inbilla oss att det räcker att bygga upp försvarsförmågan efter samma parametrar som gällde före det ryska storanfallet på Ukraina för knappt tre år sedan.