Jag minns hur dåvarande utrikesminister Anna Lindh (S) hårdnackat vägrade kalla Burma något annat än just det – hon struntade i den dåvarande militärregimens egenhändiga namnbyte på nationen till Myanmar. Fast det var då det och sekelskiftets relativa optimism känns numera avlägsen, inte minst i Sydostasien. När väl den demokratiske oppositionsledaren Aung San Suu Kyi kom till makten, eller rättare sagt fick dela den med militären, hade hon viktigare saker än att bråka om namn. Myanmar förblev nationens officiella namn, men det gick också bra att säga Burma!
Ovanstående dualism avspeglade ganska väl en politisk situation där Aung San Suu Kyi visserligen var nationens främsta ledare, men inte i rollen som president utan statskansler (ungefär premiärminister) och fick gå med på att militären i praktiken satt på vetorätt i en mängd frågor. Hon tvingades också (oklart dock hur motvilligt) gå med på den militära fördrivningen av det muslimska rohingyafolket. Militärens systematiska brutalitet chockade omvärlden, men än mer att Aung San Suu Kyi nöjde sig med hovsam kritik mot den egna krigsmakten. Många vände sig mot henne och vissa ville också att hon skulle fråntas det Nobelpris i fred hon fick 1991.
Allt detta spelade militären i händerna. Fördrivningen av rohingyerna var nämligen anmärkningsvärt populär bland många myanmareser. Aung San Suu Kyi hade riskerat att begå politiskt självmord i den stund hon tagit rohingyafolkets parti. Priset var att den internationella opinionen övergav henne och i någon mån den burmesiska demokratirörelsen över huvud taget.
Vad många västliga kritiker nog inte tänkte på var emellertid att de försvagade hennes ställning gentemot militären. Folket i Myanmar övergav henne förstås inte och i det senaste valet vann hennes parti ännu en jordskredsseger. Fast då hade militären nog redan börjat förbereda sig på att "återställa ordningen". Tidigt på morgonen 1 februari slog man till överallt, men framför allt i den nya huvudstaden Naypyidaw. Aung San Suu Kyi med flera demokratiska ledare greps i vad som nästan liknar déjà vu av när hon sattes i husarrest 1989.
Fast det stämmer inte. Situationen kan vara besvärligare nu än då. Besvärligare för demokraterna. För även om man kan hoppas att militärregimen missbedömt situationen, överskattat sin egen styrka och i motsvarande grad underskattat folkmajoritetens, talar åtminstone de yttre omständigheterna till juntans förmån.
1989 var året för Berlinmurens fall och under 90-talet var demokratin på frammarsch i hela världen. Burma var ett udda isolerat undantag, som saknade stöd någonstans.
I dag är den geopolitiska situationen annorlunda, med ett allt offensivare Kina nästgårds. Redan den i väst alltmer isolerade Aung San Suu Kyi tvingades ibland söka stöd hos Kina. Än mer skulle förstås militärjuntans ledare general Min Aung Hlaing tas emot med öppna armar i Peking! Förmodligen var man i Kina väl underrättad om händelseutvecklingen och officiellt fastslogs snabbt att det handlade om en myanmarisk "regeringsombildning"...
Fast Min Aung Hlaing vill nog inte gärna omfamnas av Xi Jinping. Av tradition är den burmesiska militären misstänksam mot Kinas avsikter. Däremot går det att använda olika intressen som hävstång mot varandra.
Det är talande att USA:s nyvalde president Joe Biden egentligen uttryckt sig relativt försiktigt om situationen i Myanmar och initialt till och med undvek det lilla ordet "kupp" Det är uppenbart att Biden tycker sig ha viktigare utrikes- men framför allt inrikesfrågor att hantera och därför vill göra så lite som möjligt. På motsvarande sätt har New Delhi uppträtt påfallande försiktigt, allt medan man i Europa är upptagen med corona.
Så länge hans krigsmakt uppträder någorlunda "civiliserat" kommer de flesta förmodligen att nöja sig med att Min Aung Hlaing håller sig på armlängds avstånd från Xi Jinping.