Nyligen presenterade utredaren Joakim Ruist sina slutsatser av det första försöket med subventionerad återvandring. Den bästa beskrivningen är nog – fiasko.
I dag får den som återvandrar till sitt gamla hemland 10.000 kronor plus resekostnader betalda av staten. Men bara en handfull personer har nappat.
Det är en stor besvikelse för i synnerhet Jimmie Åkesson, som ställt förhoppningar till återvandring som lösningen på invandringens verkliga (eller inbillade) problem. SD-ledaren ger sig emellertid inte, utan för istället ungefär samma resonemang som i andra sammanhang mest hörs från vänster: staten måste skjuta till mer pengar!
Ruist har undersökt situationen i andra länder som också prövat återvandring, till exempel Danmark – där stödet ligger på 100.000-350.000. Resultatet är ungefär lika nedslående överallt och även en höjning till den senare summan i Sverige kommer inte att ge några positiva ekonomiska nettoeffekter förrän efter femton år. Den årliga utvandringen skulle öka från praktiskt taget noll till runt 700 personer. Det är förstås mycket räknat i procent, men jämfört med den tidigare kraftiga invandringen kommer den faktiska återvandringen att bli helt obetydlig.
Åkesson ger sig emellertid inte och framför åter kravet i sitt sommartal från Sölvesborg. Kanske kan han ändå hoppas få sin vilja igenom? Moderaterna förefaller åtminstone inte alltför avogt inställda.
Detta kan tyckas märkligt, men har sin sannolika förklaring i att även om återvandringen misslyckas, kommer den åtminstone inte att kosta skattebetalarna så mycket i kronor och ören – eftersom få helt enkelt söker bidraget! En så kallad win-winsituation, eftersom Åkesson då till en relativt låg totalkostnad skulle få igenom ett prioriterat önskemål. Och då istället tvingas kompromissa i andra frågor.
(Om ett höjt återvandringsbidrag istället skulle bli en succé blir det besvärligare. Då skulle vi snabbt tala om mångmiljardkostnader.)
Problemet är emellertid att hela återvandringsdebatten är felfokuserad. Det är inte sannolikt att särskilt många invandrare skulle nappa på bidraget, för vem vill byta den svenska välfärdsdemokratin mot betydligt sämre förhållanden i det gamla hemlandet? Det gäller säkert även i fall med så kallat svårintegrerade invandrargrupper.
Istället för att lägga tid och möda på att få mer eller mindre verkningslösa reformer att fungera, är det bättre att satsa på en bättre integrationspolitik i stort. En sådan kan omfatta både morot och piska, kan kombineras med en fortsatt stram invandringspolitik samt ge den så kallade andra generationens invandrare chansen att faktiskt bli en del av det land de är födda och uppvuxna i (och där föräldrarnas hemländer kan vara lika främmande som den svenska medelklassens vardag).
Risken är att utökade återvandringsbidrag först och främst kommer att gå till dem som eventuellt hade tänkt återflytta i vilket fall som helst. Även om det alltså sammantaget inte lär handla om särskilt många personer, finns det sannolikt mer konstruktiva sätt att använda skattebetalarnas pengar. Till exempel för att garantera att den verkliga återvandringen i form av verkställda utvisningar av illegala invandrare och brottslingar med utvisningsbeslut faktiskt genomförs.