Eftersom blotta hotet om koranbränningar kan framkalla kravaller, hade den iranska sms-kampanjen kunnat få än värre konsekvenser.
Iran hackade en sms-tjänst, så att 15.000 sms som uppmanade till hämnd mot koranbränningar gick ut till svenska mottagare. Denna fjorårskampanj fick verkligen viss effekt. Förutom att en redan polariserad inrikespolitisk situation i Sverige tillspetsades, fördröjdes det svenska Nato-medlemskapet ytterligare. För Turkiets president Recep Tayyip Erdogan var nämligen koranbränningarna en känslig fråga, men också ett tillfälle att vinna sympatier bland muslimer både inom och utom landet. Det var ju framför allt han som saboterade de svenska förhandlingarna.
Ungefär så långt verkar de flesta vara överens, men inte ens den beskrivningen är faktiskt helt uppenbar. Hade Teheran verkligen intresse av att hjälpa Ankara? Var det rentav så att man istället försökte motarbeta Turkiet bakvägen genom att försätta Erdogan i en besvärlig situation?
Dylika spekulationer framstår lätt som lite långsökta. Då är det mer sannolikt att Iran försökte påverka Sverige att släppa den i Sverige för krigsförbrytelser livstidsdömde Hamid Noury. Han som sedermera istället släpptes i en fångutväxling i utbyte mot de i praktiken kidnappade svenska medborgarna Johan Floderus och Saeed Azizi.
Fast kopplingen mellan det ena och det andra förblir grumlig, så vida det inte finns kvalificerat hemlig information på UD som pekar i annan riktning. Expertis har också påpekat det lätt amatörmässiga i Irans agerande. Vad hoppas man egentligen uppnå, mer än att kasta bensin på en brinnande brasa i Sverige?
En förklaring är att det egentligen inte alls var mullorna i Teheran som låg bakom sms-attentatet. Utan regimen i Kreml.
För Ryssland var varje dag som det svenska Nato-medlemskapet fördröjdes en vinst. I bästa fall kunde man rentav hoppas på att detsamma skulle frysa inne, att förhandlingarna skulle stranda fullständigt. Det skulle försätta Sverige, men också Finland, i en farlig situation. Samtidigt som Natos största kris någonsin skulle vara ett faktum.
I det ljuset blir sms-attentatet en briljant påverkansoperation. Inte minst eftersom den direkta avsändaren var Iran och när detta nu avslöjas kan den ryske diktatorn Vladimir Putin spela oskyldig. I så fall en utomordentlig maskirovka.
I själva verket föregår ett allt intimare utbyte mellan Moskva och Teheran, på flera nivåer. I en värld – och i synnerhet en region – där de iranska mullorna har fiender överallt är kamraterna i Kreml ett välkommet undantag, inte minst ekonomiskt. Samtidigt som den ryska krigsmakten fått köpa missiler och framför allt drönare från Iran. Umgänget är ideologiskt tveksamt och realpolitiskt snarare än hjärtligt, men fyller sin funktion på allt fler områden. Därför vore det inte alltför märkligt om Teheran villigt verkställde Kremls eventuella planer mot Sverige.
En annan sak är att ministären Kristersson får svårt att agera på spekulation, hur välgrundad denna än må vara. Vi måste istället slå tillbaka mot Teheran (och fortsätta förbli misstänksamma mot Moskva). Tyvärr förmår vi inte ens det.
Åklagarmyndigheten har redan lagt ner förundersökningen mot de iranska förövarna, med den formellt korrekta förklaringen att det i praktiken inte finns några möjligheter att lagföra de misstänkta – som tillhör islamiska revolutionsgardet. Må vara, men vilka signaler sänder det ut? Och vilken effekt får det när regeringen inte förmår mer än att via Irans ambassadör utdela en formell protest?
En lågt hängande frukt hade varit att åtminstone förklara samme ambassadör för persona non grata.
Långsiktigt krävs förstås mer. På DN Debatt kräver flera namnkunniga ledamöter i Kungliga Krigsvetenskapsakadiems arbetsgrupp för hybridkrigsfrågor ett betydligt tuffare svenskt agerande i framtiden. Det hittillsvarande svenska uppträdandet avskräcker nämligen inte hårdföra diktaturer. Snarare kan dessa regimer känna sig uppmuntrade till fler försök av faktiskt hybridkrigföring mot vårt land, eftersom de i praktiken inte riskerar mycket.
Ytterligare en fråga som måste adresseras är det faktum att främmande makt med relativt enkla medel kan sprida propaganda bland potentiellt mottagliga muslimer i Sverige. På liknande sätt var den så kallade LVU-kampanjen framgångsrik om syftet var att så split och förorsaka misstro gentemot svenska myndigheter. Vi kan inte bortse från dessa faktorer, hur inrikespolitiskt besvärande de än må vara.