Vän av ordning kommer genast att invända mot ingressen ovan. Kvartetten 1 – mellan 2014 och 2022 – var väl ingen succé? Snarare åtta förlorade år!
Det är förstås ett sätt att se på händelserna och jag är inte den som vill invända mot beskrivningen. Fast det är ändå bara en sida av saken. För man kommer inte ifrån att när Kvartetten dök upp första gången var det åtminstone något tämligen nytt i Norrköpingspolitiken. Socialdemokraterna gjorde gemensam sak med halva borgerligheten. Enkelt uttryckt.
Det var en överraskande lösning, som gjorde både moderater och vänsterpartister förbannade, men som lovade någonting nytt. Styret höll över två mandatperioder, eller så länge det fanns majoritet i kommunfullmäktige för politiken. På slutet fick man ta stöd av Miljöpartiet (utan att det för den skull var tal om att byta namn till Kvintetten eller något sådant). Det var ett stabilt, om än den andra mandatperioden något avslaget styre.
Lite grand som Alliansstyret på riksplanet. Utan andra jämförelser.
Och nu är det alltså dags igen! Fast det är det är det ändå inte. Hollywoodlösningen att damma av en några år gammal kassasuccé känner vi igen, liksom att tvåan sällan blir lika bra som ettan. Det handlar mer om igenkännandets glädje. Fast det är i så fall också en jämförelse som närmast blir komisk i samband med lanseringen av Kvartetten 2 i Norrköping.
Den nya, nygamla, återanvända eller vad man nu vill kalla koalitionen består bara delvis av samma personer i rollerna. Lars "Sickan" Stjernkvist är sedan länge borta, liksom Reidar "Vanheden" Svedahl. Fast Eva-Britt Sjöberg är kvar! Om än inte längre i någon huvudroll.
Det har faktiskt inte ens blivit någon biroll, åtminstone inte ännu. Som ett av Socialdemokraterna välvilligt utdelat tröstpris skulle ju Sjöberg få blir borgmästare och allt, men Olle Vikmång hade glömt läsa på regelverket ordentligt. Eller hur det nu var. Höstens kalabalik har varit full av missförstånd och obegripligheter. Få orkar längre bli särskilt upprörda eller ens förvånande. Ej heller när fullmäktige under måndagen nätt och jämnt var säkra på att man ens kunde gå till beslut.
Det är i sig ganska illustrativt. Kvartetten 2 är en sorts nödlösning, till följd av illa hanterade personliga motsättningar på borgerlig sida. Jag konstaterar härvidlag att det krävs två för att dansa tango.
Dessutom saknar Kvartetten 2 egen majoritet – och får luta sig mot V. Hela tanken med Ursprungskvartetten var ju att undvika just det. Vi kan inte ens med bestämdhet säga huruvida Vänsterpartiet på något sätt ändå ingår i den styrande koalitionen eller i själva verket är helt oppositionella. Allt vi ser i decembermörkret är cheshirekatten Nicklas Lundströms leende.
Att vi under dylika omständigheter över huvud taget inte vet vilken politik som egentligen ska bedrivas känns i sammanhanget närmast som ett överflödigt påpekande. Fast något får vi väl ändå bjuda på i juletid. Alltså: Lycka till!