Kungen som grundade det moderna Sverige

En tyrann och landsfader fyller 500 år på tronen.

Sveriges störste kung, hur man än vrider och vänder på det.

Sveriges störste kung, hur man än vrider och vänder på det.

Foto: Nordiska museet

Ledarkrönika2023-06-05 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som skåning av födsel och ohejdad vana är Gustav Vasa visserligen inte riktigt min kung. Jag håller ju på Kristian II – mytologiskt kallad den Gode eller Bondekär – eller Tyrann, som han blivit mer känd som i Sverige.

Inget snällt omdöme, men inte bara ett resultat av Vasa-propagandan. Även med historisk förståelse för dåtida politiska metoder framstår Stockholms blodbad som en smula överdrivet och dessutom var händelsen inte helt isolerad.

I den meningen var manegen krattad för ett folkligt uppror, men befrielsekrig? Termen kan diskuteras, för som bekant var svenskarna ganska tröga i att ge sitt stöd till Gustav Vasas upprorsförsök. Det blev till sist de eldfängda dalmasarna som reste sig, men utan stödet från adeln på den så kallade Herredagen i Vadstena 1521 hade revolten nog misslyckats trots allt, likaså utan pengar från Lübeck (som låg i konflikt med Kristian sedan tidigare).

Så valdes till sist Gustav I Eriksson Vasa till Sveriges kung i Strängnäs 6 juni 1523 – på dagen i morgon för 500 år sedan. Och alla levde lyckligt i alla sina dagar.

Inte riktigt.

Att säkra freden visade sig lika besvärligt som att vinna kriget och blev Gustav Vasas livsprojekt. Kungen kröntes inte förrän fem år senare, först då satt kronan någorlunda säkert på hans huvud. Utomlands betraktades han med samma misstro som vilken kuppmakare som helst i dag och på hemmaplan var långt alla nöjda med situationen. Särskilt den gamla Sture-ätten tyckte nog att tronen egentligen borde ligga hos dem och till råga på allt reste sig dalmasarna åter – fast nu mot Gustav Vasa. I tre visserligen taffliga upprorsförsök, varav det mest berömda gått till historien som Klockupproret, motsatte sig dalabönderna framför allt skattehöjningar.

Allt detta är ju välkänt, liksom andra revoltungar och framför allt det betydligt allvarligare Dackeupproret på 1540-talet, då inte bara Småland, utan också södra Östergötland föll för upprorsmännens trupper. Där och då hängde Sveriges framtid på en skör tråd, för vad hade egentligen hänt om Gustav Vasa fallit? Hade Sverige ens existerat som ett enat och självständigt rike?

Detta glöms ofta nog bort i dag, vana som vi är att Sverige så att säga alltid sett ut som det gjort. Fast det är ett Sverige som i stor utsträckning grundades av Gustav Vasa. Istället för ett enat land bestod Sverige tidigare av ett stort antal mer eller mindre självstyrande regionala och lokala enheter, liksom för allt i världen en kyrka som styrdes från Rom. Inte heller är det så att exempelvis de olika landskapen agerade samfällt inom sina gränser. Under de olika upprorsförsöken drog följaktligen både dalmasar och en del smålänningar åt olika håll.

Gemensamt hade missnöjet ofta dock en önskan om att återgå till den sanna katolska läran – trots att Gustav Vasas berömda reformation, bortom plundringen av klostren, i själva verket var ganska återhållsam. Detta har ofta glömts bort i den svenska historieskrivningen, eftersom det helt enkelt inte passat i bilden av kung Gösta som en älskad landsfader och grundare av den svenska statskyrkan.

Fast var han då också en tyrann? Det beror kanske på var man ligger ribban.

Gustav Vasa kunde ha ett fruktansvärt humör (vilket rent fysiskt kunde gå ut över omgivningen), fast han var också misstänksam och beräknande. Det gällde att inte komma i onåd och kungen drog inte sig för att bryta löften eller statuera exempel, som när upprorsmän först benådades och sedan gruvligen avrättades.

Någon sadist var han detta till trots inte, snarare en ovanligt modern och ambitiös renässansfurste. Därtill en av 1500-talets mest framgångsrika i hela Europa. Gustav Vasa införde en stående armé och byggde Sveriges första flotta, han införde en modern byråkrati och centraliserade makten. Han stäkte stormännens självsvåldighet, införde en modern byråkrati och ett ärftligt kungadöme.

Och så byggde han upp grunderna för vad man skulle kunna kalla en gemensam svensk nationalkänsla. Inklusive både gudstjänst och bibel på svenska. En svenska där man som pricken över i bytte bort danska ø mot ö, för att skilja språken åt.

På det hela taget en spännande historia! Med allt från kungens mer eller mindre uppdiktade äventyr i Dalarna till hur Gustav Vasa gråtande hotar att lämna tronen på riksdagen i Västerås 1527 och Vadstenabullret då dottern Cecilia avslöjades med en älskare som klättrat upp till hennes fönster på en stege.

Att inte allt detta blir en modern storfilm eller gärna en mustig tv-serie är faktiskt helt obegripligt.