Med tanke på hur jämförelsevis beskedliga effekterna har varit för många av oss hittills, förefaller rubriken måhända snudd på förolämpande gentemot ukrainarna. De tröttnade på kriget dag 1 – och då räknat från 24 februari, trots att kriget ju egentligen pågått sedan 2014. Men det kvittar vad ukrainarna tycker och tänker och tänker så länge Rysslands diktator Vladimir Putin fortsätter att beskjuta civila eller skickar fram egna unga soldater att dö på slagfältet. Ukrainarna har inget val, det måste försvara sig eftersom alternativet till krig är kapitulation.
Och vi vet ju vad det kan innebära, efter att bilderna på alla ryska illdåd mot civila kablats ut över världen.
Det minsta vi (det vill säga i första hand vi europeer) bör kräva av oss själva är därför att stå ut med de jämförelsevis mindre angelägenheterna. Det vill säga högre priser på olika varor, ökade kostnader för upprustning och flyktingströmmar som handen på hjärtat egentligen varit relativt måttliga hittills.
Det är enkelt att resonera så, faktiskt lite för enkelt. Ty det är inte så man vinner ett krig. Möjligtvis i så fall en drabbning på sprint, men inte den maratondistans kriget i Ukraina håller på att utvecklas till.
Politiken måste vara långsiktigt hållbar på många sätt. Den måste ta hänsyn till inte bara maximal utdelning för Ukrainas fromma – liksom maximalt effektiva påtryckningar mot Ryssland – utan också våra egna förutsättningar att hantera krisen.
Dessutom hjälper det inte med vaga önskemål om solidaritet, när vissa grupper faktiskt riskerar att drabbas riktigt hårt. Till exempel gäller det våra egna lantbrukare. Om lantbruk går i konkurs hjälper det varken resten av Sverige eller Ukraina. Däremot gynnar det indirekt Ukraina.
I andra fall riskerar det inhemska missnöjet – berättigat eller inte – att utnyttjas av mer extrema politiska krafter. Så har skett i Frankrike, där många spådde Marine Le Pens snara politiska död, på grund av hennes tidigare gullande med ovan nämnde Putin. Så har emellertid inte skett. Le Pen backade visserligen kraftigt i opinionsundersökningarna inför gårdagens presidentval, men har på veckorna som gått sedan krigsutbrottet tagit tillbaka det mesta. Genom att distansera sig från Ryssland, genom en rumphuggen valrörelse (där president Emmanuel Macron varit upptagen med kriget) och genom att vända sig till många redan krigströtta fransmän och en allmänhet som sedan tidigare varit trötta på höga bränslepriser och andra levnadsomkostnader.
Macron vann trots allt ganska övertygande presidentvalets första omgång på söndagen, men ställs mot en ännu uppenbart slagkraftig Le Pen i den andra. Han är storfavorit, men inte mer än att han även i bästa fall får hoppas på en ganska liten seger.
Visst kan vi både skälla på nationalpopulisten Le Pen och tycka att många fransmän både är dumma och osolidariska som röstar på henne. Fast det är en klen tröst i sammanhanget – och precis som i Sverige finns det grupper som har det ekonomiskt besvärligt. Inte sällan traditionell arbetarklass.
Istället bör vi, med en militär term, gilla läget. Det vill säga acceptera att situationen (i detta fall den inrikespolitiska i många av EU:s medlemsländer) är suboptimal, men att man får göra det bästa av givna förutsättningar. EU har definitivt en roll att spela, eftersom sanktionsmotstånd med mera ofta går hand i hand med Brysselskepsis. Just nu behöver vi varandra mer än någonsin, Ukraina behöver vårt stöd och vi behöver de ukrainska framgångarna på slagfältet för att trygga vår egen säkerhet.
Vi måste fortsatt hoppas på ett kort krig och en snar fred, men inte till vilket pris som helst. Därför bör vi planera för ett långt krig, liksom förutsättningarna att återuppbygga Ukraina när det väl äntligen är slut.
Слава Україні! Героям слава!