I dag för ett år sedan rullade ryska stridsvagnar över gränsen till Ukraina och kriget var ett faktum. Fast det är ju inte sant. Dels började anfallskriget redan 2014, i samband med annekteringen av Krim och försöken att lägga beslag på hela östra Ukraina.

Dels repeterades faktiskt ockupationen av en hel nation 2020-21 och då i Belarus. Det finns en omedelbar koppling mellan utvecklingen då och vad som senare utspelade sig i Ukraina. Det finns också en koppling till hela Europas säkerhet som gör att vi inte kan nöja oss med en rysk reträtt i Ukraina.

Protesterna i Belarus 2020 blommade ut efter det förfuskade presidentvalet i augusti samma år. Diktatorn Alexander Lukasjenko utropade sig än en gång till segrare, men den här gången lät folk inte nöja sig med de offentliga proklamationerna. Man krävde demokrati och att valets verkligare vinnare – Svjatlana Tsichanoŭskaja – skulle få beträda presidentposten.

Det var en helt igenom fredlig proteströrelse, där demonstranterna till och med tog av sig skorna när de ställde sig upp på parkbänkerna i Minsk! Det var nära att lyckas, men Lukasjenko kunde hålla sig kvar vid makten – tack vare stödet från Ryssland. I praktiken inleddes en ockupation av Belarus. Som bland annat Expressen kunnat avslöja 21/2 finns det långtgående planer på att successivt integrera Belarus (då säkert under det gamla namnet Vitryssland) i den ryska federationen.

Det går inte att isolera situationen i Belarus från kriget i Ukraina. I båda fallen gör människor motstånd mot den ryska imperialismen, men i Belarus får det än så länge ske utan militära medel. Samtidigt är det belarusiska territoriet viktigt för Ryssland. Dels möjliggörs nya anfall mot Ukraina i allmänhet och Kyiv i synnerhet, dels buktar Belarus in i det demokratiska Centraleuropa. Med sin långa gräns mot Litauen och Lettland finns det goda möjligheter för Ryssland att skära av Baltikum från övriga Nato. Även utan direkta krigshandlingar gör det säkerheten i Europa synnerligen instabil.

Den faktiska ockupationen av Belarus 2020-21 tjänade som repetition på storanfallet mot Ukraina ett år senare. Den ryske diktatorn Vladimir Putin tolkade västländernas alltför svaga stöd till de belarusiska demokraterna som att man var handlingsförlamade – och att man inte heller skulle göra något i Ukraina. Det var en felbedömning som bidrog till den allvarligaste konflikten i Europa sedan andra världskriget, men det var en felbedömning där vi också gjorde oss medskyldiga.

Till skillnad från i Ryssland finns det över huvud taget inget folkligt stöd för Putins imperialism i Belarus. Men man behöver omvärldens stöd och bidar sin tid inför nästa öppna folkresning. Den gången lär man bygga barrikader av parkbänkerna istället för att ta av sig skorna.