En 16-årig kille som just hade sökt till gymnasiet och stod på gränsen till vuxenlivet mördas brutalt i Navestad. Och genast är kommentarerna i många sociala medier givna. Undermeningen är ungefär att han nog var kriminell han med, så går det med hög invandring och han tillhörde ju den eller den etniska gruppen. Som vi ju "vet" är kriminella.
Alla kommentarer är inte lika grova. Många uttrycker också medkänsla med de drabbade. Och lika delar ilska, sorg och förmodligen också rädsla inför utvecklingen.
Övergeneraliseringar behöver inte alla vara främlingsfientliga, utan kan förmodligen också fungera som en psykologisk skyddsmekanism. Våldet finns överallt, men drabbar inte vem som helst. De som drabbas har nog i många fall inte riktigt rent mjöl i påsen själva. Och är man dum nog att bo i utsatta områden...
Ungefär så kan resonemanget gå. Ända tills oskulden blir blott alltför uppenbar. Som i fallet med pappan som mördades i Skärholmen. Ingen skulle komma på att ens försöka fördela skulden med hänvisning till att han bodde i ett våldsutsatt område.
Eller som nu, i fallet med den mördade tonåringen i Navestad. I hans fall skulle det vara lätt att börja generalisera på ett mindre sympatiskt sätt, trots att få vet vad det hela faktiskt handlar om. Själv vet jag dock – inte tror, vet – att han inte var någon gängkriminell buse. Utan vad jag förstår en flitig elev med goda betyg i bland annat matematik, på en lugn skola i ett lugnt område. Hur jag vet detta kommer jag med hänsyn till inblandade inte att berätta. Ni får tro på mig eller inbilla er att jag godhetssignalerar.
Inte för att det egentligen har så stor betydelse. Mord är alltid fel och allra mest fel blir det när barn mister livet. För det är ju faktiskt barn vi talar om. Fast det känns förstås extra hemskt när våldet drabbar personer som inte bara har hela livet framför sig, utan också utifrån sina förutsättningar försökt göra det bästa av detta liv som berövas dem.
Dessutom är det förstås blott alldeles för uppenbart hur lätt det faktiskt är att bli mördad. Kanske för bagatellartade saker, kanske som uttryck för missriktad hämnd eller rena misstag. Men det som för ännu inte så många år sedan kanske hade slutat med misshandel – nog så vidrigt – slutar nu istället i ond, bråd död. Tillgången på vapen är fortfarande god och i självutnämnda gangsterkretsar tycks det ge status att inte bara bära pistol, utan också använda den. Glöm "tjyvaheder", men glöm också vuxna brottslingar med järnkoll på de kriminella adepterna.
Tyvärr är det nog så illa att förövarna varken fruktar Gud eller djävulen. Framför allt fruktar de inte rättsväsendet. Risken att åka dit är fortfarande för liten (även om polisen tar de flesta förr eller senare). Straffen avskräcker inte. Och utan denna naturliga fruktan blir det också svårt att tala förhärdade ungdomar till rätta. Argumenten biter inte.
Är mördarna rädda för något är det att själva bli mördade. Kanske av någon i den egna närheten. Så föds mord på mord, men så länge gangsterromantiken frodas är påfyllningen av unga förmågor god nog. Många kan tänka sig att "brösta en fyra" – fyra år i sluten ungdomsvård – för att bli en "hundragubbe".
Och nu vet vi det vi redan anat, men gärna försökt bortrationalisera. Våldet kan drabba vem som helst.