Låt oss göra ett enkelt experiment. Det enda som behövs för att utföra det är ett pressmeddelande som Norrköping vatten och avfall skickade ut för några veckor sedan. Rubriken löd: ”Det är varmt i Norrköping – tänk på att vara vattenvis!” Sedan följde motiveringen: ”Värmen gör att många i Norrköping använder ovanligt mycket vatten just nu. Vi vattnar i trädgården, fyller poolen och tar kanske en extra dusch. I nuläget ser grundvattennivåerna fortfarande bra ut och det finns tillräckligt med vatten i sjöarna Glan och Glottern för att producera dricksvatten. Men våra vattenverk har en begränsad kapacitet för rening och produktion av dricksvatten. Vattenverken går just nu hårt och ligger snart nära maxkapacitet. Det är dags att börja tänka smart – dags att bli det vi kallar för vattenvis.”
Slutsatsen efter att ha läst textstycket är att värmen och kundernas ökade konsumtion riskerar att leda till vattenbrist. Konsumenterna måste därför minska sin förbrukning.
Men – och nu kommer själva experimentet – stryker vi de första meningarna i pressmeddelandet ändras budskapet väsentligt. Då säger texten: ”våra vattenverk har en begränsad kapacitet för rening och produktion av dricksvatten. Vattenverken går just nu hårt och ligger snart nära maxkapacitet. Det är dags att börja tänka smart – dags att bli det vi kallar för vattenvis.”
I den senare versionen blir intrycket ett helt annat – nu är det inte längre värmen som tvingar kunderna att spara vatten utan den bristande kapaciteten i kommunens vattenverk. Eftersom Norrköping vatten och avfall själva säger att det inte är vattenbrist i sjöarna bör också grundproblemet vara att vattenverken inte har kapacitet att klara av en ökad konsumtion. Värmen är inte problemet.
Men genom att pressmeddelandet formulerades som det gjorde tolkar mottagaren det som att vattenransonering är ett naturligt resultat av värmen. På så vis döljs det att kommunens bolag har misslyckats med att ordna en säker vattenförsörjning.
I förlängningen påverkar beskrivningen av problemet hur frågan hanteras. Hade det i stället sagts att kapacitetsbegränsningar i vattenkraftverken tvingat fram ransonering hade det blivit en politisk fråga, med krav på ansvarsutkrävande och åtgärder. Vädret kan däremot inte Norrköpings kommunfullmäktige styra över. Frågan begravs.
Pressmeddelandet från Norrköping vatten och avfall är ett gott exempel på det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Det visar att den som formulerar problemet kan styra den efterföljande debatten och i sin tur de eventuella åtgärderna.
Uttrycket problemformuleringsprivilegiet myntades år 1979 av författaren och filosofen Lars Gustafsson. Och särskilt under ett valår är det många aktörer som försöker att sätta dagordningen, därför är det viktigt att vara uppmärksamma på hur frågorna vinklas. Politik är ju i viss mån alltid en kamp om verklighetsbeskrivningen.
En del aktörer är mer eller mindre framgångsrika i sina försöka att sätta dagordningen. Det är inte heller beständigt vilka som har makten över samtalet, exempelvis har Socialdemokraterna allt mer tappat sin starka ställning. En historisk tillbakablick visar även att problemformuleringsprivilegiet i Sverige har innehafts av olika grupper. Från slutet av 1800-talet fram till slutet av 60-talet dominerande arbetarrörelsen, studentrörelsen hade stort inflytande över problemformuleringen under åren 68–70, en roll som sedan togs över av den offentlig sektor fram till slutet av 80-talet för att därefter slitas allt mer mellan olika grupper (SvD, 1/5 2016).
Vilka har då problemformuleringsprivilegiet i dag? Troligen är det svårt att peka ut en viss rörelse som dominerade. Globalisering, digitalisering och urbanisering lär ha påverkat möjligheterna att styra det offentliga samtalet.
Inom vissa politikområden kan det dock skönjas att vissa aktörer har ett stort inflytande. Inom miljö- och djurpolitiken närmast ägs problemformuleringen av två intresseorganisationer.
På miljöområdet har Naturskyddsföreningen den avundsvärda ställningen. Ett utryck för Naturskyddsföreningens gräddfil är att Sveriges Television ägnade stor uppmärksamhet åt föreningens rankning av riksdagspartiernas miljö- och klimatpolitik, som presenterades i början av månaden. Till SVT (3/6) sade föreningens generalsekreterare Karin Lexén: ”Vår tanke med undersökningen är att lyfta frågor som vi tycker kommer att bli viktiga att jobba med framöver.”
I klarspråk betyder det att Naturskyddsföreningens politiska agenda styr hur undersökningen utformas, något som uppenbarligen inte hindrade att den användes för att konstatera vilket parti som har den bästa politiken. Exempelvis satte SVT rubriken: ”Undersökning: Centerpartiet inte bäst på miljöpolitik i Alliansen”. I samma rankning gav Naturskyddsföreningen – vars valberedning nyligen föreslog att tre profilerade miljöpartister skulle röstas in i föreningens nationella styrelse – Miljöpartiet en delad förstaplats.
Inom djurpolitiken har organisationen Djurens rätt en liknande tung ställning. I TV4:s Nyhetsmorgon (4/6) berättade den politiske kommentatorn Marcus Oscarsson vilka partier som har bäst respektive sämst djurpolitik, något han baserade på Djurens rätts granskning av partierna. Återigen är det en organisation med tydliga ambitioner att påverka politiken i en bestämd riktning som får betygsätta partiernas politik.
När Naturskyddsföreningen och Djurens rätts rankningar används för att bestämma vilka partier som är ”bäst” och ”sämst” sätts även den olyckliga bilden av att det finns en sann väg. Kan ett parti ha den bästa politiken förutsätter det att vi med säkerhet kan definiera vilka områden och vilka åtgärder som är viktiga. Får den tanken dominera försvinner ödmjukheten inför att det alltid finns ett stort mått av osäkerhet när dagens politiker beslutar om vad som ska gälla i en oförutsägbar framtid.
Om det ska pekas ut vilket parti som objektivt har bäst eller sämst politik på ett område degraderas även ideologierna – för vad ska vi med ideologier till då de troligen bara innebär avvikelser ifrån den sanna och riktiga vägen? Och hur ska väljarna resonera när det finns färdiga listor över vilka partier som har den bästa politiken? Kanske ska inte väljarna resonera alls utan bara rätta sig efter vilket parti som enligt listorna vet bäst och sedan rösta därefter?
Om vi återvänder till där vi började – i pressmeddelandet från Norrköping vatten och avfall – konstaterades att ”Det är varmt i Norrköping – tänk på att vara vattenvis”. Samma förhållningssätt som efterlystes där bör efter en viss justering anammas inför valet, då kampen ökar om problemformuleringsprivilegiet.
Då det hettar till – tänk på att vara vis.