Så har då Sverige äntligen inbjudits också formellt till Nato. Detta efter en överenskommelse mellan å ena sidan Turkiet och å andra Finland och framför allt Sverige, som tolkas på olika sätt, men i själva verket främst var ungefär vad man hade kunnat förvänta sig när den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan började krångla.
Erdogans politik kan bäst beskrivas som basardiplomati, där ett hutlöst utgångspris så småningom – och under högljudd retorik – går att pruta ner betydligt. I den meningen är slutresultatet en finsksvensk seger. Fast som bekant finns det inte något sådant som en gratis lunch och det gäller också i detta fall.
För att få Turkiets godkännande har Sverige (och Finland) tvingats underteckna ett tiopunktersprogram, där vissa inslag är mer svårsmälta än andra. Lägg förresten märke till parentesen. I praktiken har kontroversen utspunnit sig mellan Stockholm och Ankara.
En besvärlig fråga har varit Sveriges mer eller mindre formella relationer till olika kurdiska organisationer. Enligt punkt 4 i överenskommelsen heter det nu att "Finland och Sverige ger sitt fulla stöd till Turkiet vad gäller hot mot dess nationella säkerhet. I det avseendet kommer Finland och Sverige inte att ge stöd till YPG/PYD och den organisation som kallas för FETÖ i Turkiet."
Fetö är alltså den så kallade Gülen-rörelsen och ingenting vi behöver bry oss närmare om. Relationen till PYD och dess väpnade gren YPG är känsligare, eftersom kurderna stått i frontlinjen mot IS och ännu fyller en nog så viktig roll i frågan om svenska medborgare som tagit tjänst hos IS och nu befinner sig i fångenskap eller (förhoppningsvis undantagsvis) ännu befinner sig på fri fot.
Här föreligger en äkta målkonflikt, där regeringen klokt nog prioriterat Nato-medlemskap, men förhoppningsvis ändå håller dörrarna öppna för mer informella eller indirekta samarbeten med lämpliga kurdiska organisationer. Ett dubbelspel som kan förefalla ovärdigt, men som inte minst Socialdemokraterna har historisk erfarenhet av. Vi behöver faktiskt inte gå längre än 70-talet för att finna en viss Olof Palme som å ena sidan kritiserade Washington och odlade goda relationer till Hanoi, bara för att samtidigt lätt och ledigt förmedla förtrolig vietnamesisk information till CIA.
Andra punkter i överenskommelsen handlar om avvecklade generella svenska vapenembargon gentemot Turkiet, vilket Magdalena Andersson gled runt genom att påpeka de nya relationer som uppstår nu, när både Sverige och Turkiet kommer att ingå i Nato – utan att förtydliga vad som rent konkret avses. Över huvud taget uttrycker sig statsministern (medvetet?) vagt, vilket inte är någon dålig taktik. Flera punkter inbjuder till olika tolkningar och även om en gemensam grupp ska upprättas på diplomatisk nivå, finns utomordentliga möjligheter att dra frågorna i långbänk.
Det ligger förstås inte i turkiskt intresse, samtidigt som Erdogan gör det besvärligt för sig genom att hoppas på utlämning av ett stort antal kurder i Sverige (och Finland). I många fall finns det inte ens teoretiska möjligheter för oss att gå Ankara till mötes, samtidigt som man kan misstänka övriga Natos tilltagande missnöje med presidentens krånglande. Genom sin geostrategiska position är Turkiet ett av de viktigare medlemsländerna, men samtidigt illa sett på grund av Erdogans obstruktioner. Och Vita huset är uppenbarligen inte intresserad att vara särskilt medgörlig gentemot honom. Erdogans förhoppningar om att få köpa nya amerikanska stridsflygplan (F 35) möter ingen respons.
Kärvare är då situationen på svensk hemmaplan, när vänstervilden Amineh Kakabaveh, på goda grunder, påpekar hur Magdalena Andersson övergett överenskommelsen som garanterar statsministerskapet. Kakabaveh har rätt. Fast det har Andersson också. Ibland måste statsnyttan gå först! Statsministern låter inte hålla sig gisslan av en vänsterpartistisk avhoppare. Det är en nödvändighetens realpolitik. De borgerliga partierna gör härvidlag bäst att inte låta sig lockas med av vänsterinriktade försök att rikta misstroendeförklaringar mot, som det förefaller, i första hand utrikesminister Ann Linde (S).
På motsvarande sätt bör statsnyttan styra relationen gentemot Ankara. Så länge Sverige inte är Nato-medlem är det nödvändigt att hålla god min i umgänget med Erdogan – i synnerhet som den turkiska linjen i stor utsträckning styrs i enlighet med populistiskt effektsökeri. Det kommer en dag då vi är medlem i Nato. Då kan vi omtolka relationen till Ankara ytterligare en gång.