Det gäller att hänga med i politiken, även för oppositionspartiernas företrädare. En som trodde han hade helt rätt – men nu riskerar att förpassas till periferin – är Ardalan Shekarabi. Trots, eller på grund av, att han är Socialdemokraternas gruppledare i justitieutskottet. Om man så vill skuggminister.
Shekarabi har nämligen haft den ovanligt dåliga smaken att kritisera regeringen med gamla socialdemokratiska argument. Han ger inte mycket för hårdare tag mot brottsligheten och säger nej till allt från visitationszoner till sänkt straffmyndighetsålder.
Det liknar den tidigare justitieministern Morgan Johanssons hållning, men se, det går numera alls inte an. För publiken vill – på goda grunder – ha hårdare tag mot brottslingarna. Och Tidöpartierna vill gärna se en ny valrörelse som åter handlar om kriminalpolitik och gängens utbreddning.
Det inser också Magdalena Andersson, vars lösning är att låtsas vara hårdare än de hårda (alltså Tidöpartierna) och i övrigt ligga lågt i rättsfrågorna. Dessutom yppar sig nu en utmärkt möjlighet till lite internt maktspel. Ut med Shekarabi och in med Teresa Carvalho. Tillsammans ska de, som det brukar heta, förnya partiets gängpolitik.
Norrköpingsbon Carvalho är visserligen inte något dåligt namn och visade redan under sin tid i fullmäktige att hon kunde vara ett socialdemokratiskt framtidsnamn. Nu föreslår hon en kriminalpolitisk "järnaxel" mellan Socialdemokraterna och Moderaterna!
Det låter sig sägas, men ska också göras och risken för en rostande axel är uppenbar. Så klart vill Socialdemokraterna skapa missämja mellan regeringen och Sverigedemokraterna. Fast glömmer då det tänkta framtida samarbetet med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som ju inte direkt är kända för att vara särskilt pålitliga i brottsfrågor. Eller, skulle den elake säga, nära nog vilka frågor som helst.
Nåja, Andersson kan säkert tänka sig lappkast i nygammal flumriktning bara regeringsmakten säkras först! Under tiden får man ta de poäng som går – och vad är då bättre än att lämpa över eventuella problem på kommunerna.
Sålunda vill Andersson kommunalisera alla privat drivna HVB-hem. Kostnaden är inget problem. "Det är inte säkert att det kostar något alls. Nu går våra skattepengar till vinster i privata bolag" säger vänsterpopulisten Andersson. Fast i den verkliga världen handlar det alltså om att dumpa något i kommunernas knä med uppmaningen att verkställa snarast – utan att nödvändigtvis garantera finansieringen. En socialdemokratisk paradgren där det plötsligen lär bli allt lättare att utställa vallöften ju närmare valdagen vi kommer.