I veckan var det 1000 dagar sedan det ryska storanfallet mot Ukraina. Hittills har ukrainarna lyckats försvara sig, men för var dag extra tycks vi nu ha anledning att känna oss lite oroligare. Förutom intensifierade terrorbombningar av ukrainska städer, rycker den ryska krigsmakten sakta men säkert fram i öst.
Eller gör den?
Det är lätt att se det tröstlösa i skyttegravsstriderna. Fast det är också lätt att inte se skogen för alla träd. Att glömma bort fågelperspektivet.
Sant är att Ryssland lyckats erövra mer ukrainskt land i år än i fjor. Sant är också de ukrainska trupperna är hårt trängda längst i stort sett nästan hela den långa fronten.
Lika sant är emellertid att de ryska erövringarna snarast för tankarna till andra skyttegravsstrider. De under första världskriget. Till priset av (lågt räknat) tusentals stupade soldater varje vecka, lyckas den ryska krigsmakten sällan erövra mer än några kilometer ukrainsk jord. Ibland inte mer än några hundra meter.
Att det i själva är Ryssland som har militära problem påvisas av flera faktorer. Soldaterna håller på att ta slut, eftersom Vladimir Putin drar sig för att införa allmän mobilisering. Det är därför diktatorn köper in nordkoreanska soldater som kanonmat.
Apropå det håller kanonerna också på att ta slut! Det vill säga, trots ökad produktion kan den ineffektiva ryska krigsindustrin inte hålla jämna steg med förlusterna i materiel vid fronten.
De ukrainska trupperna tvingas retirera – ibland med betydande förluster, men i god ordning. Och även om ett ryskt genombrott skulle komma är det tveksamt om den ryska krigsmakten, som numera lider brist på pansarfordon, kan följa upp en sådan framgång.
Att striderna är mer intensiva beror dock på att Putin blivit nervös. Trots – eller på sätt och vis på grund av – att den isolationistiske populisten Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Han som lovat att krigshandlingarna ska upphöra 24 timmar efter att han flyttat in i Vita huset.
Så enkelt kommer det förstås inte att gå, men Trump vill säkert i första hand se ett snabbt vapenstillestånd – enligt gällande frontlinjer. Det har passat Putin bra tidigare, men inte nu – då Ukraina håller en remsa ryskt land vid Kursk.
Moskva vill erövra så mycket land som möjligt fram till en eventuell vapenvila och helst förstås kasta ut ukrainarna från Kursk helt och hållet. Kyiv vill åtminstone hålla fast vid dagens frontlinjer så gott det går, men man ska inte underskatta möjligheterna för mer offensiva ukrainska överraskningar.
Fast nu har vi bara talat om de militära förutsättningarna. Som alltså är minst sagt besvärande, men ändå inte riktigt så dåliga som kan tyckas.
Ett större problem är faktiskt den politiska fronten. För även om Trump är ombytlig, menar han nog allvar med att strypa hjälpen till Ukraina. Inte ens uppköp av vapen och ammunition av amerikanska tillverkare – som i så fall ju gynnar den egna vapenindustrin – lär komma på fråga.
EU kommer säkert, åtminstone tillfälligt, att utöka hjälpen ytterligare något, och kommer förmodligen också att tvingas köpa amerikanska vapen till marknadspriser. Fast kommer EU att kunna matcha den tidigare amerikanska hjälpen?
I USA saknas tålmodigheten, vilket för övrigt inte är första gången i historien (trots att kriget inte kostat några amerikanska liv). I Europa saknas ofta såväl viljan som förmågan och sammanhållningen. Särskilt det senare har anledning att göra Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj orolig.
Mycket av dagens spekulationer handlar därför om vilka markavträdelser Ukraina eventuellt kommer att tvingas till i ett eventuellt fredssamtal. Det är att börja i fel ände och förhandla i en situation där Ryssland kortsiktigt – på slagfältet – når vissa framgångar, men långsiktigt kan befinna sig i en sämre situation.
Ryssland lär inte våga hoppas på någon total seger, men även relativt små ukrainska eftergifter kommer ändå vara en seger för den ryska aggressionen. Då har dessutom den uthålliga diktaturen besegrat den kämpande demokratin, som övergavs av sina i längden inte tillräckligt pålitliga allierade.