Rysslands diktator Vladimir Putin vill till varje pris lägga Ukraina i allmänhet och Kyjiv i synnerhet under sig. Det kan jag förstå! Ett fantastiskt land och en fantastisk ukrainsk huvudstad. En påtänkt pärla i Putins nyimperalistiska drömmerier.
Kyjiv med dess långa historia (mycket äldre än Moskva) och alla dess gyllene kupoler på de ortodoxa kyrkorna är ett verkligt världsarv. Som nu hotas. Risken är att staden antingen bombas sönder från luften eller skjuts sönder från marken, i ett blodigt strid kvarter för kvarter.
Nu står fienden vid den stora internationella flygplatsen Boryspil, som jag åkt till och från så många gånger och kan utan och innan (och enligt min mening är ett under av effektivitet jämfört med Arlanda). Den ryska offensiven rör sig framåt, men långsamt och det kan diskuteras huruvida den ryska krigsmakten ens teoretiskt har resurser att omringa Kyjiv. Vilket förstås inte är något hinder för försök att gå in i staden från nord och nordost. I det senare fallet har ryska styrkor sakta, men beklagansvärt säkert, lagt alltmer land under sig.
Eller tja, land och land. Snarare vägar, vilket förstås inte är samma sak som att kontrollera terrängen. Vintern har varit relativt mild, vilket gör det svårt för tunga fordon att röra sig utanför vägarna. De kör då ohjälpligt fast. Dessutom byggde ursprungligen hela den ryska planen på blixtanfall längs de stora vägarna. Den strategin har misslyckats fullständigt.
Utvecklingen i andra delar av Ukraina inger både förfäran och hopp. Å ena sidan har många städer utsatts för svår beskjutning och är isolerade. I Mariupol är svälten nu inte långt borta. Detta alltså år 2022. Inte 1942. Eller 1622.
Samtidigt har den ryska krigsmakten haft svårt att erövra mindre orter. Befolkningens motstånd i Cherson imponerar härvidlag särskilt, fast också rent militärt gynnar försvar – om så i ruiner – de jämförelsevis lätt rustade ukrainska trupperna.
Låt oss hoppas att det inte bara blir en strid om ruiner. Varken i Kyijv eller någon annanstans.