Kommer Ryssland att gå i Sydstaternas spår?

Övervakade slavar vid en amerikansk bomullsplantage på 1850-talet.
Övervakade slavar vid en amerikansk bomullsplantage på 1850-talet.

I bästa fall får sanktionerna mot rysk olja lika förödande effekter som blockaden av bomull under amerikanska inbördeskriget.

Ledarkrönika 4 juni 2022 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det råder delade meningar om hur effektiva EU:s nya sanktioner mot rysk olja egentligen är. Det råder över huvud taget delade meningar om värdet av ekonomiska sanktioner. Ofta är det en berättigad misstänksamhet och sanktioner är i praktiken ibland mer symboliska än reella.

Fast det finns också historiska exempel på sanktioner som verkligen fungerat, ja som till och med fått långtidseffekter efter att de avvecklats. Som bojkotten av Sydstaternas bomull under amerikanska inbördeskriget.

Före inbördeskriget var Sydstaterna lite som dagens Ryssland – bördsstolta och chauvinistiska. Fast också industriellt efterblivna och beroende av sin bomullsproduktion, vilken i sin tur vilade på slaveriet. När Sydstaterna till sist bröt sig loss var de flesta övertygade om att det räckte. Det talades om King Cotton och omvärldens (och i synnerhet då britternas) stora beroende av denna bomull. När det verkligen gällde skulle ekonomiska intressen väga tyngre än slaverimotståndet och alla ställa sig på Sydstaternas sida.

Så övertygade var man om sina möjligheter att utöva ekonomisk utpressning att man strax efter krigsutbrottet 1861 införde ett, som man inbillade sig helt tillfälligt, exportstopp av bomull. Därefter tog Nordstaternas flotta över och införde en blockad som skulle vara resten av kriget.

Till att börja tycktes sydstatslogiken fungera, för bomullsbristen fick naturligtvis omfattande ekonomiska konsekvenser i Europa. Däremot hade sydstatspolitikerna helt misstagit sig på vilken motvilja européerna kommit att känna inför slaveriet. Att kompromissa på den punkten var inte aktuellt. Istället ställde Storbritannien och andra länder snabbt om importen till framför allt Indien och Egypten.

Det bidrog till att knäcka slavstaterna. Dessutom återhämtade sig aldrig riktigt bomullsindustrin ens efter kriget. Marknaden hade förändrats.

Det finns faktiskt likheter med dagens situation. Ryssland har varit rustat till tänderna, men med en ekonomi av ungefär samma storlek som Italien och därtill starkt beroende av sin råvaruproduktion. I synnerhet då oljan.

Säkert bidrog det till beslutet att anfalla Ukraina. Så övertygad var man i Kreml att man antog sig kunna utnyttja olja (och gas) i utpressningssyfte om det inbillat svaga väst skulle få för sig att stödja Ukraina.

Man misstog sig. För många européer är dagens ryska krigföring ungefär lika populär som sydstatsslaveriet var på 1800-talet. Många är faktiskt beredda att anpassa både vardagen och de egna ekonomierna och alla är överens om att man långsiktigt måste styra bort från beroendet av rysk olja och gas.

Under sådana omständigheter finns det också vilja att införa sanktioner som faktiskt biter. Även om det tagit sin tid enades EU i veckan om ett sanktionspaket som med nära nog omedelbar verkan kommer att strypa 75 procent av den ryska oljeimporten. Till årsskiftet är förhoppningen att samma siffra ska vara 90 procent.

Hittills har Kreml mitt i alla militära misslyckanden kunnat glädja sig åt att den oroliga omvärldssituationen åtminstone resulterat i skenande energipriser – och motsvarande ryska oljeinkomster. Nu är det slut med det. Visst finns det intresserade köpare utanför Europa, men bara i relativt begränsad omfattning och då till vrakpriser.

Situationen är så allvarlig att experter varnar för de tekniska återverkningarna när oljeflödet stoppas. Det är, som man annars kanske kan inbilla sig, inte bara att skruva på och av kranarna lite som man vill.

Och den dagen kriget äntligen tar slut, lär Ryssland inte ens under gynnsamma omständigheter kunna återta mer än begränsade delar av sin tidigare export. Omvärlden har blivit misstänksam mot den ryska politiken och hur som helst ställt om sin ekonomier. Antingen köper man olja på annat håll eller så löser man energifrågan på annat sätt (vilket faktiskt skyndar på det som brukar kallas den gröna omställningen).

I det ljuset framstår den ryske presidenten Vladimir Putin lika framsynt som sin sydstatskollega Jefferson Davis för 150 år sedan.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa