Även om den angloamerikanska bevakningen fortfarande dominerar nyheterna fullständigt i Sverige, går det trots allt att förmärka ett ökande intresse för vår stora sydliga granne Tyskland. Därför var det med stort intresse jag deltog i det så kallade webinarium som Konrad Adenauer Stiftung anordnade, med förbundsdagsledamoten Dr. Johann Wadephul (CDU) som huvudgäst.

Mycket av debatten kom att handla om hur de i och för sig långt ifrån dåliga relationerna mellan Tyskland och Sverige kan förbättras. Fast också vad det nyligen avhandlade delstatsvalet i Sachsen-Anhalt innebär för det större förbundsdagsvalet i höst. Effekterna av detta delstatsval beskrevs av vår krönikör Erik Thyselius i NT 8/6. Som bekant gjorde ju regeringspartiet CDU bättre ifrån sig en väntat, medan valet blev en besvikelse för Bündnis 90/Die Grünen, men också extremnationalistiska AfD.

I det förra fallet innebär det att Die Grünens Annalena Baerbocks kanslerkandidatur försvagats. Givet opinionsläget och vilken oklar situation som väntar efter valet ska visserligen ingenting uteslutas, men finns verkligen förutsättningar för Baerbock att bli alla tyskars förbundskansler, med tanke på hur svagt stöd hon har i delar av landet?

När jag ställer frågan till Wadephul svarar han eftertänksamt att oavsett vem som blir förbundskansler bör denna naturligtvis respekteras, men att många i öst skulle ha svårt att acceptera just Baerbock som sin kansler.

För även om Die Grünen har starkt stöd i väst (låt vara svagare än kristdemokratiska CDU/CSU) återfinns detta stöd främst i det större städerna – och i det som var gamla DDR knappast alls. I Sachsen-Anhalt fick partiet mindre än sex procent av rösterna...

Wadephul påpekar att detta är utvecklingen vi känner igen från USA. Nu är det förstås skillnad på Amerika och Europa. Fast nog stämmer det att stödet för den nya vänstern, ofta i form av olika gröna partier, främst återfinns i storstäderna – men ibland knappt alls i andra delar av landet. Låt vara utifrån en totalt svagare position förhåller det sig på samma sätt med det svenska Miljöpartiet. Ömsesidig arrogans inom politiken riskerar dessutom att leda till en farlig polarisering.

Det gör samtidigt den tyska situationen intressant, eftersom det egentligen bara finns en person som sorgfälligt respekteras i hela landet: CDU:s kanslerkandidat Armin Laschet. Även om det gått trögt de senaste åren är CDU fortfarande dominerande parti på de flesta platser och Laschets problem är hur som helst inte så mycket att han skulle väcka motstånd hos några väljargrupper, som att han anses alltför gråmelerad. 

Fast just denna egenskap är ofta nog en styrka i Tyskland. En gång i tiden gick den legendariske CDU-ledaren Konrad Adenauer – förbundskansler 1949-63 och mannen bakom det tyska undret – rentav till val på löfte om Keine Experimente. Tyskarna har haft sin beskärda del av politiska experiment under 1900-talet och vill inte veta av några fler. Med Laschet vid makten kan vi lugnt räkna med ungefär samma politik som den vilken Angela Merkel fört.

Dagens problem är däremot att det inte finns någon motvikt till CDU. Socialdemokratiska SPD har kollapsat, Die Grünen saknar brett geografiskt stöd och AfD är för extremt. Därtill väntar nästan oavsett valutgång besvärliga förhandlingar, för i Tyskland har det än så länge varit tabu med minoritetsregeringar och någon egen majoritet kan Laschet nog bara drömma om.