Marine Le Pen och hennes protegé Jordan Bardella.
Reaktionerna på två politiska misslyckanden i Europavalet säger mycket om det som förr brukade kallas nationalkaraktärer. När Tysklands förbundskansler Olaf Scholz fick se sina socialdemokrater slagna inte bara av motståndarna i CDU/CSU, utan också extremnationalistiska AfD, låtsades han som det regnade.
Medan däremot Frankrikes president Emmanuel Macron gick i taket redan när vallokalsundersökningen presenterades. Den som pekade mot storseger för Marine Le Pens Nationell samling. Macron utlyste nyval till Nationalförsamlingen på stående fot!
Han är dessutom inte ensam på att bjuda på fransk dramatik, även om andras uppträdanden ibland mest kan få något lite tragikomiskt över sig. Som när det traditionella högerpartiet Republikanernas partiledare Éric Ciotti först föreslog samarbete med Nationell samling i det kommande valet. Och därefter, när uppretade partimedlemmar hotade att avsätta honom, bokstavligen låste in sig på partihögkvarteret.
(Den här gången slutade visserligen just den dramatiken i ett västgötaklimax. Partisekreteraren Annie Genevard hade en extranyckel och kunde låsa upp dörren.)
Nu är, av allt att döma, Ciottis politiska framtid slagen i spillror av honom själv – samtidigt som händelserna påvisar hur illa sedd Nationell samling är även långt ut på den traditionella högerkanten. Under den värsta dramatiken påpekade också vissa att Ciotti minsann aldrig hade vågat "korsa kanalen". Man syftar då på hur Charles de Gaulle vägrade kapitulera och hellre begav sig i brittisk exil 1940, medan Ciotti underförstått hellre hade kollaborerat med tyskarna.
Som om inte kalabaliken var stor nog ändå ska Paris som bekant hålla OS i sommar.
En annan sak är huruvida det var klokt eller dumt av Macron att utlysa nyval. För att förstå den frågan kan vi förslagsvis beskåda Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning, som presenterades häromdagen! Den har förstås inte ett jota att göra med fransk politik, men avslöjar ändå nästan övertydligt skillnaden mellan riksdagsval och Europaval.
I det senare triumferade Vänsterpartiet och Miljöpartiet, Sverigedemokraterna backade och Socialdemokraterna gjorde en relativt medelmåttig insats. I SCB-mätningen är emellertid ordningen så att säga återställd. S får nästan tio procentenheter mer än i Europavalet, medan SD noterar 19,5 procents stöd.
De grönas jubel varade heller inte många dagar. Även om en opinionsmätning förstås inte är ett val är det talande att MP (som fick 13,9 procent i Europavalet) bara får drygt 5 procent i SCB.
I princip är det inte annorlunda i andra länder, som Frankrike. Macron hoppas sannolikt att fransmännen kommer att rösta helt annorlunda i ett nationellt val än i valet till Europaparlamentet. Inte minst eftersom Le Pen & Co inte alls var beredda på ytterligare ett val med kort varsel.
Samtidigt tyder faktiskt också de franska opinionsundersökningarna på att Nationell samling kommer att vinna och Macrons parti Renaissance backa. Med mindre marginaler i Europavalet, men ändå.
Vad värre är för presidenten – många av hans egna partivänner anser att han riskerar att bli en belastning snarare än en tillgång i valet. Och att han själv, i Élyséepalatsets relativa isolering, distanserat sig alltför mycket från vardagspolitiken för att inse egna tillkortakommanden.
Oron kan ju också hänga samman med frågan om vad som ska hända med Renaissance efter Macron. För han får inte ställa upp för omval ytterligare en gång. 2027 måste partiet vaska fram en "egen" kandidat för första gången, för det var ju Macron som grundade partiet till att börja med.
I varierande utsträckning är detta emellertid inte bara typiskt för Renaissance, utan för alla franska partier. Det är inte toppolitikerna som tillhör partierna, utan snarare partierna som tillhör toppolitikerna. Det förklarar de senaste parlamentsvalens svaga resultat för Republikanernas och deras socialdemokratiska motsvarighet på vänsterkanten – Socialistpartiet. Man har helt enkelt saknat ledande kandidater i presidentvalen.
Nu är det alltså val till parlamentet som väntar och inte presidentposten, så Macron sitter kvar i vilket fall som helst. Men i värsta fall kan han tvingas till cohabitation, samboskap mot sin vilja med en president och en regering av olika politisk färg. Då skulle han riskera att göra en ömklig figur under resten av sitt presidentskap.
Men – det kan också gå på andra sätt. Macron minns förstås hur både de Gaulle och Francois Mitterand utnyttjade möjligheterna till nyval för att överraskande stärka sin egen ställning (och glömmer kanske hur Jacques Chirac försökte detsamma med misslyckat resultat).
Även om Le Pen och hennes tvålfagre unge vapendragare Jordan Bardella inte längre öppet förespråkar en "frexit" skulle ökat inflytande ändå kunna få katastrofala resultat för det europeiska samarbetet. Macron har alltså kastat tärningen inte bara för sig själv och Frankrike, utan för hela unionen.