Magnus Fröhler är garnisonspräst på Helikopterflottiljen.
Emil Sundén – värnpliktig sjukvårdare – på Helikopterflottiljen i Linköping skrattar först åt min fråga: "Hur är det egentligen att vara (nästan) ensam kille på ett förband med bara tjejer?" För just den frågan, fast tvärtom då, har värnpliktiga kvinnor fått höra nästan till leda. När de tillfrågats om hur det är att vara ensam tjej på ett förband med bara killar.
"Först var det en chock" erkänner Emil Sundén, något som krävde en mental omställning. Fast han anpassade sig snabbt. Och uppskattar sitt förband. "Jag trivs jättebra med gruppen, vi är ett skönt gäng. Och vi har roligt."
Om vi ska vara ärliga är han inte heller riktigt ensam. Ytterligare en kille gör lumpen på plutonen för stab, samband och sjukvård. De andra 36 värnpliktiga är däremot tjejer. Emil Sundén gör sin sjunde månad av nio och tänker sedan söka till polis. "Det är bra att få utbildning i sjukvård och har varit roligt att jobba med räddningsverksamhet under övningen."
På det obligatoriska fotot vill förstås tjejerna också vara med. Jag antar att ett antal andra unga män på andra förläggningsorter är rejält avundsjuka.
Allt är dock inte roligt. I sjukvårdsutbildningen ingår även mentalt påfrestande moment. Till exempel att ta hand om döda.
"Om du hade frågat mig för fem år sedan hade jag aldrig trott att vi över huvud taget skulle utbilda någon i att gräva fältgravar igen", säger fältprästen Magnus Fröhler. Fältpräst och kustjägare, som han en gång utbildades till. En kombination han själv tror är helt unik inom Försvarsmakten.
"Vi tillämpar samma procedurer för omhändertagande av avlidna i krig som i fred, om det går" säger Magnus Fröhler. Efter att en läkare dödförklarat personen läggs hen i en orange liksäck och förs till bårhuset i Norrköping. "Fältgravar bör vara tillfälliga", säger Magnus Fröhler, men påpekar att liksäckarna kan förhindra förruttnelse under flera år.
Nu är det förstås bara en docka i säcken, men med kriget i Ukraina som ständigt påminnelse vilar ett allvar över situationen. Det gäller även andra delar av verksamheten på Bråvalla. Säkerheten är hög och det går till exempel inte an att bara sticka in huvudet för att ta en bild på bataljonsstaben. Till sist fick jag tillstånd, fast inte i sambandstältet.
Intensivt möte på bataljonsstaben under övningen på Bråvalla.
Jag känner igen mig, även om det var några år sedan. Under det kalla kriget rådde också hårda säkerhetsbestämmelser på F10:s sambandspluton, där jag gjorde lumpen. Nu är förstås mycket av utrustningen utbytt sedan länge, men den gamla "fältapan" – Fältapparat m37 – används med framgång fortfarande!
Jag och Elvira Söderlindh, värnpliktig gruppchef på staben, skrattar åt våra gemensamma erfarenheter. Precis som generationer av värnpliktiga – fast inte alla. Årskullarna mellan mig och henne är så att säga förlorade. De fick ofta inte göra lumpen.
Elvira Söderlindh är ansvarig för stabens förläggningsplats under övningen. "Fler kvinnor söker sig till stabs-, sambands eller sjukvårdsutbildning" säger hon, men vet inte själv varför det är så många tjejer som placerats i just hennes förband. "Fast vi delar korridor med soldater från flygbassäkerhet, och det är bara män, så det jämnar ut sig" säger Elvira Söderlindh som trivts så bra under värnplikten att hon bestämt sig för en längre militär karriär. "Förhoppningsvis på 311:e ledningsgruppen på Malmen."
Värnpliktiga gruppchefen Elvira Söderlindh basar för stabens förläggningsplats.
För Elvira Söderlindh, som ryckte in förra sommaren, och de andra värnpliktiga är vistelsen på Bråvalla första delen av bataljonens slutövning. "Cirka 200 värnpliktiga deltar" säger bataljonschefen Nicklas Kuntze, "varav ungefär 150 är värnpliktiga". Basbataljonen övar på att driftsätta Bråvalla, vilken tillsammans med Kungsängen utgör sido- eller reservbas till Malmen. "Bråvalla är en bra plats att öva på, inte minst för fordonsutbildning" säger Nicklas Kuntze, samtidigt som han påpekar att hälften av de värnpliktiga är just pliktade, det vill säga de har inte frivilligt sökt sig till Försvarsmakten utan tagits ut av Pliktverket efter mönstring. Precis som under det kalla kriget.
Norrköpingsbon Nicklas Kuntze är chef för basbataljonen på Helikopterflottiljen.
Nicklas Kuntze sökte sig som nybakad officer direkt till Malmen, men har under hela karriären bott kvar i Norrköping. Hans namne Niklas Blombergs har tidigare också tjänstgjort på Malmen och i januari utsågs han till chef för Helikopterflottiljen. Han myser i vårsolen, men konstaterar också att det ställs större krav än tidigare. "Helikopterskvadronerna ska ha basförmåga, vilket förutsätter goda logistiska förberedelser. Allt måste fungera."
Och numera krävs det ju också åter välutbildade och motiverade värnpliktiga. Av vad jag kunde se på Bråvalla var stämningen verkligen god. Bland både tjejer och killar.