Säga vad man vill om Stefan Löfven, just för att han sällan överraskar över huvud taget blir överraskningen desto större när den verkligen kommer. Rakt upp och ned under ett annars lagom intressant sommartal lät Löfven meddela att han ämnar avgå som statsminister.
Fast egentligen är det förstås inte så överraskande. Inte givet förutsättningarna inför nästa riksdagsval.
I veckan som gick undrade vi om Sverige har någon statsminister. För trots den ena mer eller mindre akuta politiska frågan efter den andra, var Löfven påfallande frånvarande. Nu vet vi varför. Han övervägde om det var bäst att låta någon annan ta över skutan.
Till Löfvens styrka måste visserligen läggas att han är en märkvärdig politisk överlevare. Han tillträdde 2013 efter två katastrofala partiledare – Mona Sahlin och Håkan Juholt. Med Löfven gick partiet till val med en traditionell socialdemokrat i toppen. Det räckte till seger 2014 och därefter har Löfven kunnat hålla sig kvar genom att balansera i mitten under en hel del kalabalik, men där den parlamentariska situationen försvårat andra alternativ. Två gånger har han avsatts av riksdagen, men båda gångerna blivit återvald igen.
Givet omständigheterna är det inte så dåligt. Däremot har den politiska verkstaden legat i träda. I åratal har det skämtats om att Socialdemokraternas viktigaste mål är att ta makten och därefter behålla den. Under Löfven har det verkligen blivit så, makten har blivit ett självändamål utan ideologiskt innehåll.
Därför har den löfvenska universalmetoden varit att reagera snarare än regera – och gärna skjuta upp till morgondagen vad som inte oundgängligen måste göras i dag. Till sist har det samlats ganska mycket i "att göra-lådan" på jobbet.
Han lovade EU:s lägsta arbetslöshet. Istället har vi hög arbetslöshet, åtminstone bland invandrare. Han lovade också satsningar på polis och rättsväsende som skulle ge ett tryggare Sverige. Istället är brottsutvecklingen närmast unik med mer eller mindre dagliga skottlossningar och andra uppgörelser mellan kriminella gäng. Sverige har sällan varit otryggare i modern tid.
Försvaret får en upprustning, men på osäker ekonomisk grund, välfärden krackelerar på många håll och energifrågan har blivit akut med risk för snabbavvecklade kärnkraftverk. Allt medan hela Sverige riskerar ett nödstopp nästa sommar, om man inte finner en lösning som ger Cementa möjligheter att fortsätta sin kalkbrytning på Gotland.
Fast det är ju efterträdarens problem...
Däremot måste frågan om svenska medborgare, lokalanställda på ambassaden och tolkarna som lämnats strandsatta i Afghanistan lösas. Andra länder har hanterat situationen, medan krisberedskapen i vanlig ordning förefaller ha varit minimal i Sverige. Till skillnad från vissa andra länder förefaller det inte heller finnas planer på att skicka svensk trupp för att underlätta evakueringen.
Löfven har framför allt varit krisernas statsminister. Flyktingkrisens och pandemins – i båda fallen vanskötta av regeringen. Under flyktingkrisen låtsades Löfven länge som det regnade och upprepade tanklöst mantrat "refugees welcome". Under pandemin följde statsministern länge slaviskt Folkhälsomyndighetens senfärdiga rekommendationer. Resultatet är de i särklass högsta dödstalen i hela Norden.
Med allt detta i minne måste man erkänna att Stefan Löfven till sist ändå fattat ett klokt beslut.