Bäva månde vänstern.
Han kallas ibland för El Loco – galningen, Argentinas Javier Milei. Annars tycks många journalister, inte minst i Sverige, ha svårt att sätta rätt ideologiskt epitet på landets nyvalde president. Vissa faller förstås lätt in i den enkla vänsterjargongen och kallar honom högerextremist, nationalpopulist eller varför inte en sydamerikansk Trump.
I själva verket är han liberal, mycket liberal.
Om man så vill högerliberal. Fast libertarian är bättre. Eller anarkokapitalist.
Så konservativ undertecknad själv är måste jag erkänna att argentinarna gjort ett spännande val – och inte bara för det komiska i att se ideologiskt ovana journalisters förmåga att hantera denna liberala utmaning. Utan också för att Milei representerar något genuint nytt vilket, om han är framgångsrik, kan få betydande storpolitiska skälvningar också utanför Argentina.
Milei vill skära rejält i Argentinas övertunga offentliga sektor. Nej, inte skära, utan såga. Symboliserat med den motorsåg han ofta tog med sig på sina valmöten. Milei är en anhängare av nattväktarstaten och har till och med talat om att "spränga" centralbanken. Vad det i själva verket handlar om är att införa den amerikanska dollarn som valuta istället för den misslyckade inhemska peson.
Det går att förstå varför, liksom varför ekonomin sannolikt var det viktigaste skälet till att han lyckades besegra peronisten Sergio Massa, vilken som ekonomiminister är delansvarig för det mer eller mindre permantenta finanskaos Argentina tycks befinna sig i. Inflationen löper redan på astronomiska 140 procent och nationen är nästan statsbankrutt. Då kan man ju fråga sig vem som egentligen är galen: den som vill fortsätta med samma politik eller den som vill pröva något helt nytt.
I själva verket har dollariseringen i praktiken delvis redan genomförts, eftersom det inhemska förtroendet för peson är så svag att många hellre använder den amerikanska valutan om det går. Skulle Milei byta peson mot dollarn blir han inte heller först i Latinamerika. Ecuador, El Salvador och Panama har med blandat resultat redan prövat denna lösning.
Mileis liberalism är emellertid inte bara ekonomisk. Han är vapen- och narkotikaliberal, indifferent till människors sexuella preferenser eller samlevnadsformer och tycker kort och gott att människor ska få göra precis vad de vill, så länge de inte skadar någon annan. Även sälja sina egna organ, vilket är av de kontroversiellaste om än knappast viktigaste punkterna på hans att göra-lista.
Den nyvalde presidenten är också abortmotståndare, vilket förmodligen förvånar många eftersom det inte brukar förknippas med liberalism i Europa. Milei är emellertid konsekvent också på denna punkt. Han menar utifrån givna liberala postulat att fostret är en individ, som därför bör åtnjuta samma rättigheter som alla andra.
Dragit till sin spets borde det innebära ett totalt abortförbud. Och kanske är det problemet med Mileis libertarianism, att den ideologiska renlärigheten riskerar att få radikala eller i värsta fall extrema konsekvenser.
Andra har påpekat risk för en auktoritär utveckling. Farhågor som förtjänar mer än att viftas bort, men som i sig ger uttryck för en politisk feltolkning. Milei har lite gemensamt med auktoritära statsledare i gemen. Däremot kan man möjligen frukta en jakobinsk förvridning. Där det som ursprungligen var radikalliberalt slutar i en mer förtryckande attityd.
Demokrati innebär ju ofrånkomligen kompromisser och den som inte nöjer sig med det kan snabbt vara ute på ett sluttande plan.
Samtidigt präglades förstås stora delar av valrörelsen av ren och skär populism. Samma populism som återfinns till både höger och vänster i Latinamerika, men som ofta är lika fördärvlig.
Liksom Donald Trump skulle Milei behöva tvätten munnen med tvål emellanåt! Fast där tar faktiskt likheterna slut. Till skillnad från den amerikanske odågan är Milei välutbildad, med gedigna akademiska examina bakom sig och författare till flera vetenskapliga rapporter och böcker i ekonomi. Han vill begränsa både Kinas och Rysslands världspolitiska inflytande och har tydligt ställning för Ukrainas självständighetskamp (till skillnad från exempelvis Brasiliens vänsterpresident Lula da Silva).
Det borgar för bättre relationer med USA (sannolikt oavsett president), samtidigt som det också höjs röster för att hans planerade ekonomiska chockterapi är precis vad det krisdrabbade Argentina behöver. Fast kanske finns det anledning att inte fascineras alltför mycket.
Han är nämligen inte den första president som kallats El Loco. Samma epitet åtnjöt ju Venezuelas vänsterpresident Hugo Chavez.