Att skjuta från höften är svårt. Jag vet för jag har bokstavligen provat, för ett antal år sedan. Jag träffade knappt tavlan på bara några meters avstånd. Det hade säkert gått att förbättra resultatet genom träning, men densamma hade ju varit meningslös. Att skjuta från höften är lika idiotiskt som att fila bort kornet på revolvern eller skjuta med svärtade glasögon.
Höftskott hör på sin höjd hemma i Hollywood, men inte i den riktiga världen. Det gäller också politik i allmänhet och storpolitik i synnerhet. Ibland är det nödvändigt att fatta nödvändiga beslut på kort tid, kanske med mycket begränsat faktaunderlag. Fast det lönar sig alltid att sikta på riktigt.
Donald Trump var knappast någon mästerskytt, åtminstone inte politiskt. Han fattade ofta också tunga beslut på, tja, en höft. Kändes det rätt fick det bli så – och att ändra uppfattning gick sedan hans ära för när. Det höll på att kosta presidenten ett onödigt krig med Iran. I sista stund fick dock Trump kalla fötter. Då var relationen till Saudiarabien varmare, åtminstone till landets reelle härskare, kronprins Mohammed bin Salman, som till och med kom undan med att styckmörda oppositionsjournalisten Jamal Kashoggi utan att presidenten reagerade.
Med Joe Biden har emellertid Washington fått en ny sheriff, en som har vett att sikta. Fast just därför överraskar måhända ett par av hans första utrikespolitiska åtgärder, inte minst vad avser behandlingen av förbrytarregimen i Riyadh.
Biden riktar visserligen hård kritik mot Saudiarabien i allmänhet och bin Salman i synnerhet, dessutom följer kritiken på bland annat en något hårdare exportpolitik. Fast att gå så långt som att peka ut kronprinsen vill presidenten uppenbarligen inte. Därmed blir det inte heller aktuellt med några eventuella sanktioner mot bin Salman.
Vissa är besvikna och konstaterar nästan cyniskt att än tycks ha realpolitiken ha vunnit. Fast vänta, var det inte därför man röstade fram Biden till presidentposten – med förhoppningar om en eftertänksam och balanserad utrikespolitik? I en situation där hela Mellanöstern är en blott halvsläckt skogsbrand som ständigt riskerar att blossa upp, vill presidenten inte riskera alltför dåliga relationer till Saudiarabien – det skulle kunna destabilisera hela regionen ytterligare.
Inte minst skulle det riskera att ge saudiernas iranske ärkefiende vatten på sin kvarn, i en situation när Biden försöker förmå Teheran att avbryta sitt kärnvapenprogram. Fast i det ljuset kan det också se konstigt ut när USA plötsligen slår till med full kraft mot iranstyrd shiamuslimsk milis med baser i Syrien. Också i denna frågan är presidentens reaktion emellertid balanserad.
Vad det handlar om är signalpolitik i den högre skolan. Först lät Teheran – via en tidigare tämligen okänd milisgrupp som bulvan – testa den nye amerikanske presidenten genom ett missilanfall mot en amerikansk bas i Irak (varvid en amerikansk soldat dödades), liksom sannolikt genom ett misslyckat angrepp på det amerikanska ambassadområdet i Bagdad.
Därefter svarade Biden, efter någon tid av eftertanke, med massiva men ändå relativt begränsade flygoffensiver mot iranstyrda milisgrupper i Syrien. Därmed signalerar presidenten att man inte stillatigande kommer att låta iransk aggressivitet att passera, men också att man inte vill se någon eskalering. Signalpolitik som inte bara är avsedd för Teheran, utan andra mindre nogräknade regimer i världen.
Till skillnad från Trump – som ofta for ut i hätska verbala anfall, men sällan vågade gå från ord till handling – visar Biden diplomatisk såväl som militär styrka, utan att för den skulle behöva gå till retoriska överdrifter. Han varken skjuter från höften eller skryter om sin egen förträfflighet, men vet förhoppningsvis att sikta noga för varje skott.