Även en liten tuva kan ibland stjälpa ett stort lass. Till och med om hon heter Monica Holtstad. Även om det är hotet från Holtstads (lilla) parti snarare än hon själv som till sist faktiskt kommer att tvinga bort Sophia Jarl från posten som kommunstyrelsens ordförande.
Det var riktigt överraskande. Och ändå inte.
Så sent som i torsdags kväll konstaterade vi att bollen nu åter låg hos Liberalerna. Detta efter att den moderata fullmäktigegruppen uttalat sitt starka stöd för att Jarl skulle få sitta kvar. Eller något sådant, för någon egentlig förtroendeomröstning hade inte genomförts, bara en "informell" dito. Men Norrköpingsmoderaternas ordförande Ingrid Cassel ansåg att det inte ens fanns grund att inleda en process om förtroendeomröstning.
Nästa morgon kom emellertid Cassel med helt nya besked. De 21 moderaterna i kommunfullmäktige böjer sig för Liberalernas 4. Tänka sig.
Beskedet är visserligen inte förvånande, givet den kritik som framförts mot Jarls ledarstil – även internt. Missnöje som uppenbarligen har jäst i den kommunalpolitiska tryckkokaren länge och som till sist exploderade när Kristdemokraternas Eva-Britt Sjöberg bestämde sig för att lämna sin kommunalrådspost.
Samtidigt är händelseutvecklingen utomordentligt överraskande. För det har bara hunnit gå några dagar sedan Cassel (helt korrekt) lät meddela att "ett annat parti ska inte avgöra vilka förtroendevalda vi har". Nu är samma Cassel utan vidare beredd att gå de liberala, och därmed i praktiken också kristdemokratiska, kraven till mötes. En realpolitiskt visserligen helt rimlig hållning, som samtidigt i praktiken är en illa dold kapitulation.
Precis som vi tidigare varnat för riskerade Moderaterna att stå kvar i en borgerlig samverkan som i praktiken inte skulle existera längre. Förmodligen hade det då också bara varit en tidsfråga innan detta minoritetsstyre hade fallit. Och Jarl därmed fått lämna sin post i vilket fall som helst.
Sättet som dramatiken utvecklat sig på är emellertid under all kritik. Vad vi ser är inte ens en klassisk tragedi längre. Snarare en billig fars eller, som Vänsterpartiets gruppledare Nicklas Lundström uttryckte det, en cirkus. Med alltför många clowner och alltför få trapetskonstnärer, kan tilläggas.
Först och främst förtjänar Jarl kritik för det sätt som hon, uppenbart, uppträtt på. Ett konstaterande som förstås blir desto mer sorgligt om man betänker hur betydelsefull hennes insats varit. Hon har på bara ett par år lyckats med vad så många andra kommuner ofta misslyckas med – att byta bort ett underskott mot ett överskott i den kommunala ekonomin.
Det är ändå förstås inte ok att bete sig illa – varken mot parti- eller koalitionskamrater. Ibland kan en mer auktoritär ledarstil behövas, men det har helt enkelt blivit lite för trumpistiskt i Norrköping.
Samtidigt är detta frågor som borde adresserats internt långt tidigare. Att så inte skett kan tyda på att medarbetare varit för rädda, vilket i sin tur brukar vara uttryck för en feg organisationskultur.
Fast paradoxalt nog är det en liknande feghet som nu ger sig till uttryck när man ena dagen hävdar att Jarl har starkt stöd – och nästa slänger henne under bussen. Vad inbillar sig Moderaterna att väljarna kommer att tycka om det? Går det att över huvud taget lita på moderata utspel eller är det bara något som gäller tills vidare och, bokstavligen, kan ändras från ena dagen till den andra?
Det kommer heller inte att bli ett dugg bättre med den aviserade kompromiss, som vi i skrivande stund inte känner i dess detaljer. Enligt densamma ska Jarl sitta kvar som kommunalråd – och alltså "bara" lämna posten som kommunstyrelsens ordförande. Det är en lösning som varken kommer att göra hennes anhängare eller kritiker särskilt nöjda. Vilken auktoritet (!) kommer hon att ha, hur kommer samarbetet med de andra kommunalråden att se ut och vad säger förresten väljarna?
Jarl borde hålla sig för god för sådana piruetter. Det bästa hon kan göra för sig själv – och hennes lealösa parti – är att med högburet huvud lämna kommunstyrelsen helt och hållet.