Norrköping stenstaden. Och Norrköping rivningsstaden. Vår stad fick sin beskärda del av 60- och 70-talens rivningshysteri. Ibland var rivningarna motiverade. Innerstadens bebyggelse bestod inte bara av promenadernas pampiga byggnader. Många var inte slitna till det yttre, utan framför allt undermåliga som bostäder – åtminstone med någorlunda moderna mått mätt. Fram till 60-talet fanns det fortfarande innergårdar med utedass. Få saknar att den bebyggelsen försvann.
Samtidigt revs naturligtvis ofta det som borde bevarats. Norrköping var inget undantag – så såg det ut på många håll i Sverige. Rivningshysterin hade inte bara sociala, eller för den delen ekonomiska, aspekter utan också ideologiska. ”Här rivs för att få luft och ljus.” Och det var inget nytt. Citatet kommer ursprungligen från August Strindberg.
Städerna byggdes om både under det sena 1800-talet och i mitten på 1900-talet – men det finns skillnader. I båda fallen handlade det om att få fram bättre stadsmiljöer och modernare bostäder, men miljonprogrammet framstår vid en historisk jämförelse som en förlorare. Medan kvarvarande bebyggelse från det sena 1800-talet bevaras, har många 60- och 70-talshus i städerna bara värde som tidsmarkörer (låt vara långt ifrån dåliga planlösningar för enskilda lägenheter). 1800-talsstaden revs inte bara för att många bostäder inte levde upp till modern standard, utan också som en politisk uppgörelse med det borgerliga Sverige. Ju mindre som fanns kvar, desto bättre.
Fast ibland byggdes det inte alls. Det bara revs. Norrköpings innerstad var länge en märklig plats, med stora ”bombhål” lite varstans – ofta mer eller mindre permanent nyttjade som stora parkeringsplatser.
Därför rivs det heller inte mycket nu, då Norrköping växer så det knakar. Problemet är ett annat: bygger vi rätt?
Alla är inte nöjda. Det mullrar i folkdjupet! Men i Rådhuset är minerna glada. Utan vidare självkritik konstaterar till exempel kommunalrådet Reidar Svedahl (L), att han i sin roll som ordförande i bygg- och miljöskyddsnämnden att det är ”jättesällan vi påverkar utseendet på hus. Vi säger ja till nästan allting och när ett ärende vållat diskussion har vi sagt ja till ägaren av huset” (NT 6/12). Inställningen kunde varit kopierad från miljonprogrammets dagar, samtidigt som den gode Svedahl knappast är någon sinnebild för konsekvens. Ty i fallet Strömparken är han ”jäkligt nöjd” med att ha varit en hård nej-sägare.
Möjligen avspeglar detta mer allmänna politiska attityder i Norrköping. Det är naturligtvis roligt när det går bra för staden och Svedahl har rätt som vill ge näringslivet en starkare röst i Rådhuset. Samtidigt som man emellanåt får intryck av att det saknas fågelperspektiv. Det får bli som det blir. Eller så bygger stadsplaneringen på motstridiga strategier och fromma förhoppningar. Som när det byggs många bostäder i centrum, samtidigt som biltrafiken riskerar att byggas bort. Det borgar för framtida problem – för alla varken kan eller vill leva utan bil.
Framför allt kan det diskuteras om man har folket med sig. Ombyggnaden av Nya torget är ett utmärkt exempel. Huruvida de nya fyrkantiga husen kommer att vinna några modernistiskt korrekta skönhetpriser återstår att se – gemene man förefaller åtminstone måttligt imponerad. Därtill är ”rostlådorna” på torget direkt anskrämliga enligt många. Rost är tydligen en modefärg (det lär gå över) och det finns dessutom värre exempel i Norrköping. Huruvida Comfort hotel är fult eller inte kan säkert diskuteras (personligen tycker jag det har ett fabriksliknande utseende och därmed möjligen anknyter till hamnens industriella förflutna), men ingången på Saltängsgatan är under alla omständigheter bedrövlig eftersom den förstör helhetsintrycket av kringliggande byggnader.
Att säga detta är naturligtvis att svära i den modernistiska kyrkan – och det är särskilt allvarligt i Sverige, som i denna fråga är en påtagligt intolerant nation. På kontinenten prövas nya, och inte minst nygamla, lösningar vid nybyggen medan vi fastnat i en tämligen dogmatisk 60-talsfunktionalism. I sina värsta avarter duger det nästan att tala om pastischer – det vill säga just det fördömande nyckelord som ofta nyttjas mot meningsmotståndare, när dessa önskar byggnader med inlsag av äldre stilideal.
I själva verket präglas den arkitektoniska debatten i Sverige (i den mån densamma över huvud taget förs i någon vidare mening), av en stark elitism. I få andra samhällsfrågor är det så lätt att avfärda invändningar – i synnerhet från folkligt håll – med insvepta formuleringar om okunnighet. Det är, som vi också vet från andra frågor med politisk sprängkraft, långsiktigt riskabelt.
Fast alldeles oavsett inställningen till byggnaders utseende som sådan, finns det också andra risker i den pågående utvecklingen. Modeordet för dagen är förtätning. Idealet är i det fallet paradoxalt nog inte den moderna, utan snarare den gamla staden – eller rättare sagt våra uppfattningar om densamma. Om det en gång revs för att få luft och ljus, byggs det nu för att bygga upp täta och gärna ”mysiga” stadsmiljöer. Inte illa tänkt! Men också en fara, eftersom de gamla grändernas Sverige som bekant hade sina svagheter. Trånga miljöer, utan grönska och med lite solljus.
Jag kan förstås ha fel, men just i fallet Nya torget slår det mig hur smal Generalsgatan bakom de nya byggnaderna riskerar att bli – i förhållande till höjden på desamma. Hur mycket solljus kan man påräkna där?
Avvägningarna är svåra och sannolikt inte okända heller för dagens makthavare. Kommunalrådet Kikki Liljeblad (S) talar om en ”balansgång” mellan olika intressen. Det är också lätt att landa i nervös konservatism, när det emellanåt behövs mer snarare än mindre nytänkande. Inte minst gäller det arkitektoniskt i vår gamla stenstad. Hur vore det att till exempel vända på vissa resonemang? Och exempelvis spränga in byggnader med – i den folkliga begreppsvärlden – mer traditionalistiskt utseende, mitt i modernismens högborg!