De ryska anfallen på energiförsörjningen orsakar stora skador och leder till svåra umbäranden.
Vi bör förbereda oss för krig – det tycks vara det allmänna budskapet från Folk och Försvars i början på veckan avslutade rikskonferens i Sälen. Och det är väl bra. Fast liksom i militära frågor bör vi kanske fråga oss var hjälpen gör störst nytta.
För just nu genomlider ukrainarna ännu en krigsvinter, nästan lika fruktansvärd som den förre. Kanske till och med lite värre, för om vi i Västeuropa är frustrerade över att kriget aldrig tycks ta slut, är det förstås inget mot vad ukrainarna känner.
Bara häromdagen stod runt 1000 byar och städer i Ukraina, framför allt i öst, utan elektricitet. Det sätter onekligen våra egna farhågor och problem vid exempelvis snöoväder i perspektiv.
Medan tidigare militära framstötar nu tycks stå stilla satsar Ryssland istället på terrorkrigföring mot civilbefolkningen. Förutom direktanfall på bostadshus, skolor och sjukhus angrips framför allt elförsörjningen på olika sätt. Såväl flyg som missiler men framför allt drönare nyttjas och det ukrainska luftförsvaret har svårt att verka överallt. Dessutom börjar man som bekant lida brist på vapen och framför allt ammunition. Det presidenten Volodymyr Zelenskyj länge varnat för, medan vi i Västeuropa mest pratat om vem som eventuellt ska göra vad, håller alltså på att bli verklighet.
Det ukrainska försvaret står inför dilemmat att använda allt man har kvar i lagren nu, eller spara lite till våren och förhoppningar om en ny större motoffensiv. Det diplomatiska dilemmat man står inför är dessutom den västliga pressen att genomföra större och bättre offensiver, för att få slut på kriget så snart som möjligt.
Nu är ju detta i mycket storpolitik och kanske inte något vi vanliga svenskar kan göra något direkt åt. Fast det finns faktiskt mycket vi också kan göra.
Många hjälporganisationer vittnar om att intresset för att bistå Ukraina med pengar eller på annat sätt minskat. Det är kanske inte så konstigt givet hur längre kriget pågått och inte något man behöver moralisera över. Fast det innebär ändå att de som ofta behöver hjälpen bäst i Ukraina riskerar att få mindre eller bli utan.
Med bombningarna följer omedelbar hemlöshet för många.
Samtidigt heter det att vi ska vara förberedda på det värsta också i Sverige. Försäljningen av nödradioapparater, som bokstavligt går att veva upp, ökar till exempel kraftigt. Även på många andra sätt ägnar vi åt oss att bli bättre förberedda och kanske inte bara för krig, utan kris i största allmänhet.
Allt detta är i grunden bra, även om vi också bör undvika överdrifter – som då det hamstrades toalettpapper under pandemin. Fast vi kan också fundera på var pengarna, eller stormkök och vattenreningstabletter med mera, gör störst nytta. I många fall bör svaret bli Ukraina. Det finns goda skäl för oss att alla hjälpa den plågade civilbefolkningen där.
Liksom tidigare finns det anledning för svenska staten att stödja Ukraina med både militärt och humanitärt bistånd. För ukrainarnas egen skull, men också för oss. Ukraina slåss i den meningen inte bara för sig självt, utan också för Europa. Det är därför det ryska angreppskriget inte får lyckas. Det skulle kunna få förödande storpolitiska konsekvenser, inte minst för Sverige och andra stater i Rysslands relativa geografiska närhet.
Det bästa sättet att aldrig få användning för vevradioapparaten kan alltså vara att skänka den till Ukraina.