Om bara några dagar skriver vi ett nytt år och dessutom ett nytt decennium, århundradets tredje. Fast bara i matematisk mening, givet därtill att vi använder oss av den traditionella tideräkningen som började med Kristi födelse. Världspolitiken tar andra hänsyn än tiden som visas på klockorna.
Sålunda hävdar jag att 20-talet började redan för fyra år sedan. Irriterande nog insåg jag det inte då, men tidens tecken var ju tydliga nog. I USA vann Donald Trump presidentvalet på en ärkepopulistisk politik och inledde en era av öppen nyisolationism.
Samtidigt firade en annan populist – Nigel Farage – framgångar i Storbritannien. Britterna röstade för att lämna EU, vilket måste beskrivas som den allvarligaste krisen i unionens historia, men också den svåraste utmaningen för Storbritannien sedan andra världskriget.
Det hände också annat i ungefär samma veva. 2014 hade Ryssland angripit Ukraina och så här, åter i efterhand, skulle man nog kunna säga att Ryssland hade vunnit 2016 – omvärldens protester och sanktioner till trots.
I västvärlden var väl annars händelserna 2016 en given följd (med eftersläpning) på händelserna knappt tio år tidigare. Jag tänker på finanskrisen 2008, den värsta sedan 30-talsdepressionen. Då var det lätt att se brytpunkten, precis som terrorattentaten mot USA 2001.
Andra gånger misstar sig inte bara samtiden, också populärhistorien kan förvränga sambanden. 1968 är fortfarande något av ett heligt år för många 40-talister, men vad av bestående värde inträffade egentligen? Paradoxalt nog har inte vänstern varit tillräckligt pålästa i marxism! För då hade det insett att produktivkrafterna bestämmer den historiska utvecklingen. "Revolutionsåret" -68 var inte mer än ny fernissa på den ideologiska överbyggnaden.
Oljekrisen 1973 var däremot på riktigt, den verkliga övergången mellan det långa 60-talet och det korta 70-talet – som slutade med Margaret Thatchers seger i det brittiska parlamentsvalet (och Ronald Reagans seger i det amerikanska presidentvalet påföljande år). Så följde 80-talet, med Berlinmurens fall 1989 som given final.
Decennier kan i politisk mening var ack så korta, men ändå betydelsefulla. Tänk på det förra 10-talet (1914-18) eller 40-talet (1939-45). Krig är förstås alltid givna brytpunkter och på motsvarande sätt är det svårt att inte se skiftet mellan 20- och 30-tal i kraschen på Wall Street 1929.
Då är övergången mellan 50-tal och 60-tal svårare att bestämma. Kanske är det därför som hela den eran framstår som så lång. Ett kvartssekel av kallt krig men också ökande välfärd. Fast egentligen var det alltså bara 60-talet som var långt och som enligt min mening börjar redan 1956, med Ungernrevolten och framför allt Suezkrisen. Händelser som i och för sig båda två bekräftade den nya världsordningen, men som i det senare fallet också skärpte avkoloniseringen. Och som av en tillfällighet var det också 1956 som Martin Luther King firade sin första stora seger, nämligen ett federalt förbud mot den segregering som drabbat Rosa Park när hon, som svart, vägrade sätta sig längst bak i bussen föregående år.
Fast ibland kan historien också överraska flera år i följd. Vad säger att inte de händelser som jag beskriver 2016 visar sig mindre viktiga än andra som ännu inträffat – men som kan göra det under de närmaste åren? Minervas uggla flyger i skymningen. Först därefter vågar vi skriva historien i permanent bläck.