Israeliskt flyganfall mot Hizbollah i södra Beirut.
Först likviderades om inte lätt och ledigt så åtminstone imponerande effektivt Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah. Nu har förmodligen hans kusin och efterträdare Hashem Safieddine gått samma öde till mötes, tillsammans med många andra ledarfigurer i terroriströrelsens ledning. Det påverkar i sig inte antalet krigare på marken – eller Hizbollahs stora raket- och robotarsenal – men möjligheterna till samordnade anfall på Israel begränsas betydligt.
Möjligen kan det också minska chanserna för en eventuell vapenvila, om det inte längre finns någon egentlig ledning att förhandla med. Fast som militär aktör har Hizbollah ändå skadskjutits mycket framgångsrikt.
Kort sagt: Israel kan vara på väg att vinna kriget. Även om fördrivningen av Hizbollah från södra Libanon kommer att ta sin tid och knappast blir hundraprocentig, är det inte nödvändigtvis heller så att vi står inför ett fullständigt storkrig i regionen.
Kanske är detta också något man i så fall noterar med viss lättnad i Rosenbad – även man naturligtvis inte säger något utåt.
Om Israel vinner någorlunda enkelt minskar nämligen en viktig fråga i betydelse. Den huruvida svenska medborgare i Libanon bör evakueras eller ej.
Andra länder har redan genomfört evakueringar av varierande omfattning och åter andra står sannolikt i beredskap. Kanske Sverige också. Men hittills har regeringen sagt nej och motiverat sitt ställningstagande med goda argument. Utrikesdepartementet har nämligen länge avrått från resor till Libanon, samtidigt som såväl Ulf Kristersson som tidigare utrikesminister Tobias Billström (M) rekommenderat alla svenska medborgare att lämna landet snarast.
En del tycker måhända att det är ett hjärtlöst agerande och från vänsterhåll har också regeringen kritiserats. Problemet är emellertid komplicerat. Det är fråga om en kvantitativt stor svensk diaspora, om det nu verkligen är en diaspora över huvud taget. Nästan alla torde nämligen ha ursprung i Libanon – men hur många det är verkar ingen riktigt veta. Siffror mellan 2000 och 3000 nämns.
Skulle alla dessa evakueras samtidigt blir det förstås fråga om en mycket omfattande operation, även jämfört med andra länders evakueringar.
Samtidigt har dagens situation inte uppkommit som en blixt från klar himmel, utan eskalerat under lång tid. Även om det nu börjar bli både svårt och dyrt att till exempel hitta en ledig stol på de ganska få reguljärflyg som ännu trafikerar Libanon, har det tidigare funnits god tid för de som borde tagits UD:s uppmaningar på allvar.
Att inte fler reser tillbaka till Sverige, eller hur man nu ska uttrycka det, kan samtidigt ha ganska komplexa orsaker. Ett reportage i Sveriges Radio ger syn för sägen. Vissa motiverar sitt ställningstagande med dyra biljetter, andra har däremot rotat sig åter i sitt gamla hemland. Att då åka till Sverige kan bli besvärligt, om delar av familjen måste lämnas kvar. Vissa har inte heller mycket mer än sitt pass gemensamt med Sverige. Varken bostad eller utkomst väntar vid en "hemresa".
I det ljuset blir den svenska regeringens agerande långt mer begripligt. Även om ministären Kristersson skulle fatta beslut om en evakuering, är det för den skull inte säkert att alla svenska medborgare skulle dyka upp på flygplatsen eller i hamnen. Vad skulle man göra med de som är kvar? Genomföra ytterligare en evakuering, om situationen förvärras än mer? Är det inte just en försämrad situation UD hela tiden varnat för – utan att särskilt många lyssnat!
Hur stort det kristerssonska dilemmat är kan alltså diskuteras, även om statsministern för liv och pina säkert vill slippa frågan helt och hållet. Och då kan alltså den effektiva israeliska krigföringen bli vad han behöver. Även om vi inte lär få se något pressmeddelande från regeringen där man tackar den israeliska försvarsmakten för dess effektivitet.