Det var förmodligen bara en tidsfråga innan Säkerhetspolisen skulle höja den officiella hotnivån från en trea till en fyra, på den internationellt vedertagna femgradiga skalan. Enligt Säpochefen Charlotte von Essen är det emellertid inte någon enskild händelse som ligger bakom beslutet, ej heller att det nödvändigtvis ligger några konkreta hot bakom bedömningen.
Torsdagens presskonferens var över huvud taget inte något under av tydlighet, även om vi fick veta (om vi inte gissat det redan) att Sverige gått från ett legitimt till ett prioriterat mål i islamisternas ögon. Däremot fick allmänhet och organisationer bara vaga besked om hur de eventuellt behöver anpassa sina liv. Frågor om huruvida exempelvis kyrkor hotades eller vad allt detta innebär för våra grannländer fick knappast några relevanta svar av Säpos företrädare på podiet.
Säpo kan naturligtvis inte avslöja något som riskerar dess egen verksamhet, men den märkvärdigt nog lätt frånvarande attityden gör varken livet enklare eller tryggare för svenskar i gemen. Vad innebär till exempel höjningen från en trea till en fyra för den pågående Augustifesten i Norrköping. Ingenting eller ett allvarligt hot?
Terrorforskaren Magnus Ranstorp anser att det föreligger ett systemfel eftersom "det är oklart vilka effekter en höjning av terrorhotnivån kan få för andra myndigheter än Säkerhetspolisen". Den logiska lösningen enligt honom är att Det nationella säkerhetsrådet tar ett större övergripande ansvar. En fråga som regeringen borde besvara skyndsamt.
Till skillnad från tidigare är det emellertid uppenbart att hotet inte bara riktar sig mot personer – oavsett om det handlar om Rasmus Paludan, Salwan Momika eller någon annan. Dessa fungerar snarare som staffagefigurer i ett större drama. Till skillnad från exempelvis hoten mot Lars Vilks är det intressanta vad Sverige gör som nation. Eller rättare sagt, varför hela den demokratiska västvärlden har "fel" i islamisternas ögon.
Enligt dessa är det den svenska regeringens – och förlängningen alla vi svenskars – fel att Koranen får eldas upp. Företrädare för ministären Kristersson försöker försvara sig med att man fördömer aktionen, men att man samtidigt står upp för yttrandefriheten och inte juridiskt kan påverka en enskild händelse i vilket fall som helst. Fast då har man varken förstått islamisternas eller många muslimska staters agerande. Problemet, enligt dem, är att hädelserna får fortgå och att Kristersson med flera hycklar när de å ena sidan fördömer skändandet av Koranen, å andra inte gör mer för att genomdriva lagändringar som skulle innebära fundamentala inskränkningar i yttrandefriheten.
I sammanhanget kommer det naturligtvis inte att ta slut bara för att koranbränningarna eventuellt upphör. Ej heller är inte bara den mer eller mindre kompakta oförståelsen i så många muslimska länder tragisk, den har tyvärr klangbotten också på svensk mark. När doku.nu – som bevakar islamistisk extremism – tillfrågade ett antal moskéer i Sverige tyckte inte bara nästan alla att koranbränningar borde förbjudas, man krävde också en mycket mer omfattande hädelselagstiftning. Även om det kan diskuteras i vad mån muslimska församlingar verkligen representerar åsikter bland muslimer i gemen, och det inte heller fanns hot kopplade till åsikterna, påvisar situationen besvärande förhållanden. Vi talar ju inte bara om små, radikala organisationer, utan helt "vanliga" moskéer.
Vad gäller islamistiskt hot inskränker sig det emellertid inte till varken koranbränningar eller Sverige, utan handlar om hat mot hela vår moderna västerländska livsstil. Det är till exempel talande att inte bara svenska flaggor har eldats upp i muslimska länder efter koranbränningarna, utan också priderörelsens regnbågsflagga.
Detta hindrade inte Kristersson för att låta pryda Sagerska palatset med just regnbågsflaggan inför årets Pridevecka. Borde han, i konsekvensens och statssäkerhetens namn, avstått från denna potentiella "provokation"? Naturligtvis inte. På samma sätt som vi inte bör be om ursäkt för vår yttrandefrihet. Eller inbilla oss att om vi bara är tillräckligt pedagogiska går det att tala islamisterna till rätta.
Terrorhotet har inte gått från en trea till en fyra därför att någon har bränt Koranen. Utan för att det finns politisktreligiösa krafter – i bland statsunderstödda – som vill tvinga oss att dansa efter deras pipa. Kriget mot terrorismen fortgår eftersom terroristerna fortsätter att kriga mot oss. Sverige är bara en front i detta krig.
