Iranska drönare inga ryska wunderwaffe

Drönare kan få stor betydelse för moderna krig. Fast de är egentligen rätt lätta att bekämpa.

En iransk så kallad kamikaze-drönare, strax innan den träffar en byggnad i Kyiv.

En iransk så kallad kamikaze-drönare, strax innan den träffar en byggnad i Kyiv.

Foto: Efrem Lukatsky/AP/TT

Ledarkrönika2022-10-22 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Som vanligt tenderar riksmediernas nyhetsrapportering från kriget i Ukraina att överdriva framgångarna för den sida som skördat de senaste framgångarna. Just nu är bilden emellertid lite oklar, eftersom Bachmut kan vara på väg att falla i ryska händer, samtidigt som Cherson är nära att befrias av ukrainska soldater och det finns farhågor för att Ryssland ämnar spränga en kraftverksdamm.

En sak har visserligen dominerat de senaste veckorna: terrorbombningarna av ukrainska städer och inte minst de påstått närmast oslagbara UAV – Unmanned Aerial Vehicle, eller drönare som de populärt brukar kallas i Sverige – som den ryska krigsmakten använder sig av. Framför allt handlar det om iransktillverkade Hesa Shahed-136, en så kallad kamikazedrönare som är en bomb i sig och alltså styrs direkt mot målet, precis som de japanska kamikaze-piloterna under andra världskriget.

Även om dessa drönare inte kan ta en sprängladdning på mer än 40 kilo har de verkligen orsakat stor förödelse för i synnerhet den civila infrastrukturen. Uppemot halva den ukrainska energiförsörjningen har påverkats och i många fall är skadorna mycket stora.

Ändå är just dessa drönare skäligen enkla till sin konstruktion och kallas för mopeder i Ukraina på grund sin surrande lilla propellermotor på 50 hk. Toppfarten ligger under 200 km/h, men räckvidden är god och just genom sin relativa litenhet (tomvikt 200 kg och en spännvid på blott 2,5 m) är också målytan liten. Drönarna flyger lågt enligt en förutbestämd rutt, vilken precis som i fallet med kryssningsrobotar kan vara svår att beräkna.

Skillnaden med vilken kryssningsrobot som helst är förstås priset. Shahed-136 är inte bara mycket billigare än såväl kryssningsrobotar som traditionella missiler och många andra drönare, de är ofta också dyrare än de luftvärnsrobotar som används för att bekämpa drönare. De är med andra ord utomordentligt kostnadseffektiva, varför Ryssland kan kosta sig på sig att Ukraina lågt räknat torde skjuta ner åtminstone hälften av alla drönare.

Samtidigt skjuter det ukrainska försvaret bort de dyra luftvärnsrobotar som de behöver för att bekämpa stridsflygplan och helikoptrar med. Ett ryskt utnötningskrig, där USA:s med flera länders förmåga att (till hög kostnad) förse Ukraina med nya robotar ständigt utmanas. Även om de iranska drönarna är långsamma, är de samtidigt relativt svåra att bekämpa med luftvärnsrobotar eftersom de flyger lågt och ofta upptäcks sent.

Och ändå behöver det inte alls vara särskilt svårt att bekämpa drönare som Shahed-136. Inte för inte kallas alltså Shahed-136 för en kamikaze-drönare, men de riktiga kamikaze-flygarna under andra världskriget gick ju till sist alldeles utmärkt att skjuta ned. Målytan på ett stridsflygplan då var visserligen mycket större än på en drönare i dag, men å andra sidan hade de japanska flygplanen högre topphastighet. Fullt möjliga att bekämpa med konventionella luftvärnskanoner, ja till och med kulsprutor.

Sedan, under senare delen av kalla kriget, avvecklades luftvärnskanonerna till förmån för -robotar. Mycket effektivare vid bekämpning av helikoptrar och stridsflygplan – men nu har alltså förutsättningarna åter ändrats. En fördel är då att luftvärnskanoner och kulsprutor är jämförelsevis billiga vapensystem, som dessutom går att förbättra med modern teknik (framför allt sikthjälpmedel).

Den indiska försvarsmakten har till exempel tagit i bruk en ny version av klassiska Bofors L/70 automatkanon, med rötter i 40-talet, som lämpar sig utmärkt för att bekämpa drönare.

Utvecklingen ställer samtidigt försvarsmakter inför nya, eller snarare nygamla utmaningar, för vad Ryssland lyckats påvisa i Ukraina är behovet av heltäckande luftvärnssystem, vilket inte minst är mycket personalkrävande. Det är i sig lärdomar man drog under andra världskriget, som rimmade väl med exempelvis det gamla, relativt utspridda svenska värnpliktsförsvaret.

Drönarna är alltså här för att stanna, men är också fullt möjliga att effektivt bekämpa – på alla nivåer. Det är inte fråga om några wunderwaffe, för att låna en term från de överdrivna tyska förhoppningarna om nya vapensystem under andra världskriget.