Jag har under valrörelsen närt en lätt motvillig förkärlek för Liberalerna. Lätt motvillig eftersom partiets budskap egentligen snuddar vid det infantila. Vissa säger nej till det mesta i EU. Liberalerna säger ja istället. Ja till allt, verkar det som om.
Och det är förstås problemet. Bristen på prioriteringar. I den andra ändan finns Sverigedemokraterna som visserligen inte längre vill lämna EU (säger man just nu åtminstone), men som istället verkar säga nej till allt. Varför i så fall vara med över huvud taget?
Kristdemokraternas budskap om lagom mycket EU är emellertid inte mycket bättre det. Ett budskap som tycks gå hem i mellanmjölkens förlovade land, men som i sin enkla form är så tråkigt!
Nu förstår förstås alla vad som menas ändå. Liberalerna är inte riktigt för allt, Sverigedemokraterna faktiskt inte helt robotiserade nej-sägare och Kristdemokraterna blandar i själva verket mer med mindre. Men själva anslaget är föga intellektuellt utmanande. Möjligen försöker Moderaterna, men det går väl si så där. Och Socialdemokraterna – är det någon som vet vad de egentligen vill, mer än att sitta vid makten i Sverige?
Men i dessa euroskeptiska tider är det ändå glädjande – nästan politiskt inkorrekt! – att likt Liberalerna driva en konsekvent EU-vänlig politik.
Sedan ska "extra allt" inte underskattas. Det är så jag gillar pizzan. Bekanta skakar på huvudet då jag lätt och ledigt påtalar de kulinariska förtjänsterna med kebab och banan, blandade såser och ansjovis – allt på en och samma gång.
Desto tråkigare att Liberalerna kan vara på väg att välja en riktigt tråkig partiledare till att efterträda Jan Björklund. Erik Ullenhag har visserligen gjort sig ett namn som invandringsliberal (vilket, förmodligen till hans egen överraskning, också håller på att bli politiskt inkorrekt), men är framför allt en utomordentlig representant för den urtvättade grå folkpartisten – därtill lika självgod som någonsin Bengt Westerberg i sina värsta stunder. 2002 ifrågasatte han Moderaternas existensberättigande eftersom liberala sympatisörer kunde välja Folkpartiet istället!
Det är lite komiskt givet att Liberalerna balanserar på riksdagsspärren. Om partiet väljer Nyamko Sabuni till ny partiledare kan det förstås bli spännande. Men Ullenhag? Nej, det är för mycket Margeritha över den karlen.