Det kristna arabiskortdoxa kulturcentret i Gaza totalförstördes efter en israelisk flygattack.
Det finns inte många kristna palestinier i Gaza och de som finns söker skydd i de få existerande kyrkorna. Ibland hjälper det inte. För några dagar sedan dödades till exempel en mor och hennes dotter av, enligt den latinske patriarken, israeliska prickskyttar – trots att de befann sig på kyrkans område.
Ett misstag, så klart, fast kanske också uttryck för den närmast medvetna brutalitet många menar att den israeliska försvarsmakten står för. Eller uttryck för hypernervositet på israelisk sida.
Under alla omständigheter händelser Israel i längden inte kan kosta på sig. Om exempelvis den amerikanska allmänheten får erfara att kristna far illa på grund av Israels krigföring kan sympatierna för den israeliska saken snabbt svalna. Det gäller också på Västbanken, där de kristna är många fler – om än numera en ganska liten minoritet.
De kristna palestinierna glöms ofta bort när Mellanöstern diskuteras och i allmänhetens ögon är det lätt att få uppfattningen att palestinier nästan per automatik är muslimer. Hur ofta uppmärksammades till exempel att den under besvärande omständigheter förra året dödade palestinska journalisten Shireen Abu Akleh faktiskt var kristen (grekisk-katolsk)?
Den mest kända kristna palestiniern är kanske Hanan Ashrawi, som under decennier varit en relativt modererande röst. Fram till efter Hamas attack på Israel. När hon intervjuades i Sveriges television vägrade hon ta avstånd från Hamas. Det är på ett sätt helt obegripligt, på ett annat givet omständigheterna också begripligt.
För vad hade hänt om Ashrawi, som varje god demokrat bör, hade kritiserat Hamas? Hon hade förmodligen drabbats av samma burop på hemmaplan som när en socialdemokratisk svensk politiker dristade sig att fördöma Hamas under en propalestinsk demonstration i Malmö. Hon blev utbuad och tvingades går därifrån.
Det senare är nog så allvarligt, men om vi håller oss till Mellanöstern kan man säga att Ashrawis dubbelspel illustrerar den situation som mer moderata, och inte minst då kanske kristna, palestinska röster befinner sig i. Naturligtvis finns det också drag av radikalisering, vilket ingen kommer att vinna på i slutändan och allra minst de kristna.
Hamas begick obeskrivliga grymheter under sin terrorattack i oktober.
Ashrawi har förstås främst gjort sig känd som palestinsk politiker, inte för att vara kristen. Det har varit möjligt eftersom den politiska aktivismen tidigare har varit relativt, för att inte säga mycket sekulär. Förvisso ofta radikal och ibland till och med extrem, men i så fall med politiska och inte religiösa förtecken.
Detta har förändrats genom den islamistiska väckelse som präglat stora delar av Mellanöstern de senaste decennierna. Genom sitt maktövertagande i Gaza satte Hamas standarden för stora delar av den politiska utvecklingen. Paradoxalt nog har de opinionsmässiga framgångarna varit större på Västbanken än i det av Hamas kontrollerade Gaza. När man tvingas leva under islamistisk diktatur är det inte så roligt längre.
Kriget gör nu situationen hyperkänslig. Å ena sidan kräver vad man i brist på bättre uttryck skulle kunna kalla den offentliga palestinska solidariteten att man fördömer israels krigföring. Inte bara när den anses för brutal, utan över huvud taget. Å andra sidan är det bara i en sekulärt präglad tänkt framtida palestinsk stat som de kristna palestinierna har någon framtid. I en islamistiskt präglad dito kan de kristna bara se fram emot att vara andra klassens medborgare – i bästa fall.
Att erkänna detta dilemma är inte att underskatta den genuina förtvivlan många kristna palestinier säkert känner inför de civilas lidande i Gaza. Det är för övrigt inte något man behöver bo i området och i dess närhet för att göra. Även den gentemot den israeliska saken sympatiskt inställde kan fråga sig om krigföringen i alla stycken är rimlig. Eller om det rentav handlar om att ministären Netanyahu försöker forcera densamma i syfte att vinna politiska framgångar. Om syftet är snabbast möjliga seger, snarare än en långsammare strategi, är det nämligen nästan omöjligt att undvika stora civila förluster.
För de kristna i Israel är förutsättningarna helt andra än i de palestinska områdena, men på grund av kriget har större delen av det traditionella julfirandet ställts in. Alla fördömer förstås Hamas, men det sociala trycket gör samtidigt att många är försiktiga i sin eventuella kritik gentemot Israel.
I längden kommer alla att vinna på att Hamas krossas. Fast det kan vara en klen tröst om priset för segern blir alltför högt. Och nästan oavsett utgång kan man frukta att kristna även fortsättningsvis kommer att befinna sig under tryck.