Janis Sarts, direktör för Natos antipropaganda-center Stratcom, varnar i Dagens Nyheter (18/4) för relativisering av sanningen som en del av främst rysk propagandakrigföring. Likaså för hur naiva många västeuropeiska politiker agerar. Skäl så goda som några för Sverige att ansluta sig till Stratcom, vilket också förefaller bli nästa paradoxala steg i regeringens ”mjuka” nej till svenskt Nato-medlemskap.
Fast ger inte denna politik i sig uttryck för den relativisering Sarts varnar för? Å ena sidan samarbetar ministären Löfven allt mer intimt med Nato, å andra sidan försvarar dess företrädare med emfas en absolut alliansfrihet, som knappast ens längre är för dörren.
Nato-samarbetet är visserligen välkommet i sig och så att säga bättre än inget, men likväl sämre än ett fullvärdigt medlemskap. Dessutom är det begripligt om många svenskar undrar vad som gäller. Vänsterkritiken gentemot regeringens dubbelmoral är åtminstone delvis berättigad, även om det sakligt vore illa för Sverige om vi minskade snararare än ökade samarbetet med Nato.
Detsamma behövs nämligen och inte bara i det Stratcom, där Sverige snart kommer att ta plats. I helgen redogjorde DN:s försvarsreporter Mikael Holmström för erfarenheterna av flera så kallade krigsspel genomförda av tankesmedjan Center for a New American Security i Washington. Tanken har varit att belysa hur utvecklingen skulle kunna ta sig i händelse av säkerhetspolitisk eskalering i Östersjöområdet. Trots olika parametrar är de spelteoretiska exemplen tydliga: Ryssland kommer snabbt att få överhanden mot ett jämförelsevis trögt Nato och Baltikum riskerar att isoleras från de andra medlemsländerna.
I sammanhanget spelar Gotland som väntat en viktig strategisk roll och eftersom ön är nästan avrustat (ett relativt starkt hemvärn finns dock) föreligger risk för att Ryssland försöker kontrollera svensk territorium. Det är inte överraskande uppgifter och i bakgrunden skymtar förstås en kapplöpning mellan Moskva och Washington. Eftersom Gotland är så strategiskt viktigt kan ingen tillåta den andra sidan att kontrollera ön och eftersom Sverige i dagsläget saknar förmåga att försvara sina egna intressen så...
Sverige i allmänhet och Gotland i synnerhet utgör i dag ett potentiellt farligt och konfliktskapande säkerhetspolitiskt vakuum i Östersjöområdet, ett vakuum som bara delvis skulle försvinna med ett svenskt Nato-medlemskap. Til syvende og sidst behövs en relativt traditionell militär upprustning, främst på just Gotland. Framför allt handlar det om återuppbyggt luftvärn i större skala på ön, men också förekomsten av ”boots on the ground” – fotsoldater och vanligt infanteri. Också i dagens säkerhetspolitiska verklighet.