Visst borde det ha blivit hon.
Möjligen är det ett tecken i tiden att den knappt medelålders Nikki Haley hoppar av den republikanska primärvalrörelsen lagom till Internationella kvinnodagen. För varje utomstående europeisk betraktare var hon det självklara presidentämnet, men primärvalsväljarna tyckte tyvärr annorlunda. Haley lyckades bara vinna två delstater och den trumpistiska ångvälten framstår som lika oövervinnerlig som någonsin.
Riktigt så enkelt är det visserligen inte. Donald Trump må ha varit utomordentligt skicklig med att bygga upp en trogen republikansk väljarbas, men primärval motsvarar sällan riktigt vad amerikaner i gemen önskar. Ibland brukar man säga att det faktiskt kan vara svårare att vinna de egna primärvalen än själva presidentvalet, likaså att presidentkandidater – när de väl tagit sig igenom primärvalscirkusen – snabbt måste anpassa sig mittåt. Det är i mitten som valet till sist avgörs.
Fast de senaste åren har den amerikanska politiken rubbats i sina grundvalar. Enkelt uttryckt har den yttersta högern fått ett allt starkare grepp om Republikanerna och åtminstone delvis gäller detsamma för vänstern inom Demokraterna.
Inte för att Joe Biden är särskilt vänstervriden, men han är inte precis någon typisk centrist heller. Att han ens valdes till president för fyra år sedan kan han tacka Trump för. Och ännu mer så om han återväljs i höst.
Bidens seger 2020 var främst negativ. Det vill säga att många väljare inte röstade på honom så mycket av övertygelse, utan för att de för liv och pina absolut ville bli av med Trump. I stor utsträckning torde det ha handlat om väljare som under andra omständigheter stannar på sofflocket under valdagen, även om Biden förvisso också lyckades mobilisera främst svarta väljare av mer genuina skäl.
Det hänger inte på åldern, utan kompetensen. USA:s president John F Kennedy och Västtysklands förbundskansler Konrad Adenauer.
Frågan är dock om dessa – demokratiska eller republikanska – trumphatare än en gång kommer att välja Biden, bara för att slippa Trump. Inte för att Bidens höga ålder i sig skulle behöva vara ett problem. Ronald Reagan var nästan 78 år när han lämnade presidentposten och en annan krutgubbe, Västtysklands Konrad Adenaurer, var 87 när han lämnade posten som förbundskansler.
Problemet är att Biden emellanåt snarare för tanken till Sovjetunionens åldrande ledargarnityr, under tiden före Michail Gorbatjov. Eller så jämförs han med den visserligen faktiskt betydligt yngre Lyndon Johnson, som också var mycket impopulär när han avgick. Det finns de som anser att Biden borde göra detsamma, så att partiet kunde hitta en annan och populärare kandidat i presidentvalet.
Spåren avskräcker emellertid. Efter Johnsons avhopp mördades nämligen den påtänkte presidentkandidaten Robert Kennedy och Demokraterna präglades sedan av djup intern splittring, med kompromissvalet av den måttligt populäre Hubert Humphrey som partiets kandidat under ett kaotiskt partikonvent i Chicago. Humphrey förlorade följdriktigt mot Richard Nixon i presidentvalet 1968.
I dag finns det inte ens någon Kennedy att hoppas på, eller rättare sagt, jo han finns faktiskt, men Robert Kennedy Jr är en oberoende kandidat och politisk haverist, som inte har mycket gemensamt med sin far. Demokraterna präglas istället starkt av partivänstern, vars potentiella kandidater lär få det än besvärligare att vinna mittenväljare mot Trump. Det till synes givna alternativet – vicepresident Kamala Harris – står till exempel inte bara till vänster om Biden, utan har ännu lägre förtroendesiffror än honom.
Allt detta spelar förstås Trump i händerna, men hur överlägsen hans primärvalrörelse än tycks ha varit, har den också avslöjat svagheter. Trump har haft svårt att vinna många traditionella republikaner, liksom mer liberala dito. Han har inte gått hem bland högutbildade och har också problem bland såväl kvinnor som yngre väljare. Bara på marginalen kan det tyckas, men det är just denna marginal som eventuellt kan tänka sig att rösta på Biden istället – när de nu tvingas välja.
Trump riskerar också att bli sin egen värsta fiende, eftersom han förolämpat Haley personligen genom hela primärvalskampanjen. Indirekt har han därigenom också förolämpat just de väljare han behöver vinna i presidentvalet för att besegra Biden.