Indiens försvar utgörs i stor utsträckning av sovjetiskt och ryskt materiel, men när det ska köpas nya stridsflygplan är det inte aktuellt att köpa ryskt igen.
I dag är det parlamentsval i Indien. Igen. Det hölls val redan förra veckan och flera ytterligare tillfällen att besöka valbåsen kommer att infinna sig. Ända till den första juni.
Att hålla val i världens största demokrati (nästan en miljard röstberättigade) har aldrig varit enkelt, men har för den skull heller aldrig varit omöjligt. På senare år har många dock börjat ifrågasätt den politiska utvecklingen och vissa uppfattar dagens Indien mer som en kvartsdiktatur än en fullvärdig demokrati. Det styrande partiet BJP utnyttjar sin politiska dominans för att trycka undan oppositionens möjligheter och flera jämförande undersökningar påvisar en pressfrihet under besvärande press.
Den indiska demokratin har upplevt sina problem förr. I mitten på 70-talet passade den dåvarande premiärministern Indira Gandhi på att införa undantagstillstånd för att kunna styra landet med dekret istället. Över huvud taget fick hennes till synes ständigt styrande kongressparti alltmer kritik för korruption och maktmissbruk.
Det är en förklaring till att Narendra Modis hindunationalistiska BJP kunde växa fram till dagens politiskt dominerande ställning. Ett lika stort problem som denna – i längden praktiskt taget garanterat negativa – dominans är bristen på stark opposition. Det är fortfarande främst Kongresspartiet som ställs mot BJP. Fortfarande med en Gandhi i spetsen.
Modi själv har däremot lågkastig bakgrund och har sökt ett alternativ till Kongresspartiets traditionella vänsterpolitik, vilket trots goda avsikter aldrig riktigt lyckats bryta kasternas betydelse för det indiska samhället. Hans ideologi brukar sammanfattas som hindunationalism, alltså nationalism byggd på hinduismens grund. I sig skulle det inte behöva säga så mycket, för hinduismen är en otroligt heterogen religion, med tolerans som ett viktigt uttryck.
Ideologin tycks dock vara mer nationalistisk än religiös, där hinduismen ofta utnyttjas som etnisk markör snarare än samlande trosuppfattning. Och särskilt tolerant är den inte, åtminstone uppfattas den inte så av Indiens många religiösa minoriteter. I synnerhet muslimer, men också exempelvis kristna, räds utvecklingen och har emellanåt också drabbats av religiöst våld.
Politiskt har ideologin emellertid varit framgångsrik, samtidigt som det nog är Modis person mer än något annat som håller på att göra BJP till Indiens nya statsbärande parti. Samtidigt som många oroar sig för den i stora stycken auktoritära utvecklingen – fullt jämförbar med exempelvis Ungern – är det ett nytt och stora stycken framgångsrikt Indien som framträder. Man har öppnat sig mot omvärlden, ekonomiskt men också säkerhetspolitiskt.
Animositeten till Pakistan finns kvar, liksom oron för Kinas aggressiva utrikespolitik. Den traditionella alliansfrihet lutar också alltmer i västlig riktning. Samtidigt som relationen till Ryssland försämrats kraftigt sedan Ukrainakriget.
Till kriget som sådant intar Indien visserligen en tämligen neutral inställning, men realpolitiskt håller det militärmateriella beroendet av Ryssland på att hakas av. I kriget har ryska vapen ofta visat sig undermåliga och nu klarar inte heller Kreml att leva upp till sina indiska exportlöften. New Delhi vill dessutom hålla sig väl med Washington och leva upp till de västliga sanktionerna mot Ryssland.
Medan Indien odlade goda relationer till Sovjetunionen under det kalla kriget, och Pakistan istället blev USA-allierad, håller Indien nu på att bli en allt viktigare partner för väst. Inte bara som säkerhetspolitisk motvikt till Kina, utan också ekonomiskt. Marknaden är enorm, inte minst vad gäller vapenexport.
Hittills är det visserligen inte främst Förenta Staterna som kunna profitera på denna utveckling, utan faktiskt Frankrike. Alltmedan (civila) svenska företag ännu tycks fixerade vid den allt besvärligare kinesiska marknaden.
Plötsligen de bästa vänner, Narendra Modi och Emmanuel Macron.
Nåja, kanske håller det på att förändras. Exporten ökar ganska kraftigt, om än från en ganska lång nivå. Här finns dock långt större möjligheter för de modiga – och ett behov av en aktivare svensk exportpolitik.
Det senare kan också gälla vapenexport. Handen på hjärtat ligger den famösa Bofors-affären nästan 40 års tillbaka i tiden och eftersom Sverige blivit Nato-medlem ökar också möjligheterna att konkurrera om allt från stridsflygplan till ubåtar. Eftersom det indiska försvaret är stort och moderniseringsbehovet likaså behöver det inte handla om enskilda affärer, utan exportmöjligheter under lång tid.
Förutsatt förstås att Sverige är med i matchen. Vad gör egentligen regeringen för att främja handeln med Indien?