Förutom hans far Erik Johansson Vasa avrättades bland annat två morbröder under Stockholms blodbad. Dessutom kastades såväl hans mor som mormor och tre systrar i fängelse. Själv hade Gustav Eriksson Vasa flytt från dansk fångenskap, fått all sin egendom konfiskerad och var eftersökt i hela riket.
Det går att förstå om Gustav närde ett personligt hat till Kristian II, han som också kallades Kristian Tyrann.
Han var i så fall inte ensam. Kristian fick sitt tilläggsnamn redan efter Nydala blodbad i januari 1521. Kungen hade bland annat låtit avrätta abboten på klostret utanför Jönköping jämte ett antal munkar, genom att helt enkelt dränka dem. Mellan Stockholm och Nydala hade verkliga eller inbillade fiender mist livet i både Norrköping och Linköping.
Inledningsvis gick det som bekant ändå trögt för Gustav Vasa att vinna folkligt stöd, när han sedermera sökte sin närmast desperata lycka i Dalarna. En folkresning var riskabel och därtill ställde sig nog många frågan varför. För att hämnas att några adelsmän blivit nackade i det fjärran Stockholm?
Men inte bara frälsemän avrättades i Stockholms blodbad, även vanliga borgare och enkelt tjänstefolk föll offer. Kanske inbillade sig Kristian att allt detta skulle skrämma folk till underkastelse, men då tog han miste – i synnerhet som han raskt reste hem utan att ha säkrat sin makt. Kungen saboterade bilden av sig själv som böndernas man mot herrarna och planerade skattehöjningar gjorde inte saken bättre.
Fast framför allt var det en annan fråga som till sist fick dalmasarna att på Gustav Vasas uppmaning gå man ur huse. Hotet om vapenförbud. Ingenstans togs detta sämre emot än i Dalarna, som hade lång erfarenhet av framgångsrikt väpnat våld och där en rustad allmoge utgjorde själva frihetens grundval.
Gustav Vasa insåg förstås att om han fick de militanta dalmaserna med sig, skulle folket i mer tveksamma landskap följa patrull – och med honom själv som självklar upprorsledare. Så gick det också. Jämfört med Kristians trupper (främst värvade tyska landsknektar) kunde Gustav Eriksson påräkna stora skaror jämförelsevis välövat och välutrustat fotfolk. Favoritvapnen var armborst och den unikt svenska svärdstaven.
Ändå stod allt och vägde för Gustav i början på augusti för 500 år sedan. Att lägga under sig Mellansveriges landsbygd hade låtit sig göra, men att erövra välbefästa borgar och städer var en annan sak. För detta krävdes värvade soldater och frälsets stöd i Götalandskapen. Framför allt var det nödvändigt att hemförlova många bondesoldater på grund av skördetiden, ja Gustav Vasas enda fasta styrka utgjordes av en livvakt på blott sexton man. En rest av den vikingatiden hirden, men också grunden för Sveriges första fasta militära förband – Svea livgarde.
Lyckligtvis hade en erkänt skicklig kappvändare bestämt sig för att än en gång byta lojalitet. Biskop Hans Brask i Linköping hade undkommit avrättning under Stockholms blodbad genom att producera den berömda brasklappen, som påstods påvisa att han tidigare varit "nödd och tvungen" att uppträda förrädiskt mot kung Kristian. Nu insåg uppenbarligen Brask åter vart vindarna blåste och att det fanns fördelar med att ge Gustav Eriksson Vasa sitt stöd.
I hemlighet hade de sökt kontakt och på Skärkinds prästgård utanför Norrköping gjorde de upp planerna som skulle övertyga den götaländska adeln att byta sida. Den så kallade herredagen i Vadstena i slutet på augusti (som i själva verket pågick närmare en vecka) hade förberetts väl. Insatserna var betydande för emedan Gustav egentligen bara kunde vädja om stöd, förstod alla vilka gruvliga straff kung Kristian skulle utdöma om upproret misslyckades. Fast kanske var det också denna Kristians tyranniska lynnighet som avgjorde frågan. Gustav Eriksson Vasa väljs alltså till riksföreståndare, eller om man så vill ställföreträdande kung.
Efter Vadstena anslöt sig raskt resten av frälset, upprorets ekonomi förbättrades och legosoldater kunde värvas. Av särskild betydelse var att befälhavaren på det strategiskt viktiga Stegeborg, Berend von Melen, gick över på Gustav Erikssons sida vid jultid. Med sina kontakter kunde han frigöra lån och militärt stöd från Lübeck. Belägringskriget tog lång tid men 1522 erövrades ändå den fästningen efter den andra.
De danska motgångarna ledde till sist till att Kristian II störtades i ett inhemskt uppror vårvintern 1523. Nu var det bara en tidsfråga innan hela Sverige skulle vara i Gustav Vasas händer. Direkt avgörande var att Kalmar intogs i slutet på maj och under riksmötet i Strängnäs 6 juni valdes så Gustav Eriksson Vasa till Sveriges nye kung, för att slutligen tåga in i Stockholm på midsommardagen samma år.
Gustav Vasa hade så att säga varit enda kandidaten till posten! Men de avgörande besluten hade fattats i Östergötland – i Vadstena och på Skärkinds prästgård.