Hyckleri som präglar europeisk migrationsretorik

Var hade migranterna åkt om Polen öppnat gränsen för dem?
Var hade migranterna åkt om Polen öppnat gränsen för dem?

Vissa klagar på polacker och ungrare och få vill se några murar. Fast i lönndom applåderas politiken.

Ledarkrönika 20 november 2021 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Plötsligen hade de till synes gått upp i rök, allihopa på och en och samma gång. Fast i själva verket fanns förstås migranterna vid Kuznica-Bruzgi på gränsen mellan Belarus och Polen bara någon annanstans. Förflyttade till en stor lagerlokal, enligt belarusiska myndigheter – som motiverade agerandet av humanitära skäl.

I så fall en överraskande omsvängning från en regim som tidigare struntat i migranternas öde, föst dem mot gränsen och förhindrat de som försökt återvända. Så förmodligen ligger det andra avvägningar bakom agerandet och märkligt är också hur samma arga unga män som dagarna innan med våld försökt forcera gränsen (många polska gränsvakter har skadats) nu plötsligen likt fromma får låter sig vallas någon annanstans.

Det finns många märkligheter i hela migranthistorien. Att regimen i Minsk åtminstone tidigare direkt eller indirekt agerat flyktingsmugglare i stor skala är uppenbart. Fast engagemanget kan gå längre än så. Det finns uppgifter som tyder på att migrantströmmen kan ha infiltrerats av belarusiska säkerhetsstyrkor eller att regimen har försökt underblåsa våldsamt uppträdande vid gränsen.

 

Att det samtidigt har funnits desperata migranter vid samma gräns är uppenbart, men inget land i världen vill naturligtvis släppa in våldsverkare – desperata eller inte – över den egna gränsen. Så långt är de flesta överens inom EU och Polen har rentav fått visst beröm. Fast inte bara. Också hycklande kritik och ovilja till medfinansiering av den mur (eller kanske snarare stängsel) som Warszawa vill bygga på gränsen mot Belarus.

På ett sätt är delar av denna kritik berättigad. Ingen vill se nya gränshinder à la Berlinmuren genom Europa. Dessutom är det uppenbart att polska gränstrupper drivit tillbaka migranter som lyckats ta sig över gränsen, utan att i enlighet med EU-rätt och internationella normer ge desamma rätt att söka asyl. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen var tydlig nog i sin negativa reaktion efter polska men också litauiska önskemål om hjälp till att bygga fysiska gränshinder.

 

Hyckleriet från EU-kommissionens företrädare och andra består i att många (dock kanske inte just von der Leyen) i tysthet välsignar det polska agerandet. Hur felaktiga så kallade pushbacks än är, blir de samma något av en avvägningsfråga i de fall hundratals personer försöker passera en gräns illegalt samtidigt, vilket kan bli effekten om denna gräns är allt för lättforcerad. Därför ska kritiken mot Polen också ses som något av läpparnas bekännelse.

Vad gäller eventuella murbyggen vill ingen förstås bidra med pengar till den ekonomiska nettomottagarmedlemmen Polen, fast det innebär inte att lika många motsätter sig några byggen. Den ungerska motsvarigheten till gränsen mot framför allt Serbien har ju också blivit kritiserad, men har samtidigt fyllt sin funktion. Ungern håller gränsen, Polen kommer att göra detsamma. Och även om vissa säger något annat offentligt, är det vad många i praktiken vill prioritera.

Att till varje pris undvika en så kallad flyktingkatastrof som den vilken drabbade Europa 2015.

 

I sammanhanget kan det också finnas skäl att vara något försiktig i konsten att ge goda råd och kritisera Warszawa för vad som görs eller inte görs. För vad hade hänt om den polska regeringen bestämt sig för öppna gränsen och släppa igenom migranterna? Det handlar nämligen just om att släppa igenom, nästan inga hade sannolikt försökt stanna i Polen – lika lite som Ungern var slutdestination för migranterna 2015.

De flesta hade förmodligen sökt sig till framför allt Tyskland, som praktiskt nog har lång landgräns till Polen. Många andra hade förmodligen rest vidare till Sverige, via färjelinjerna eller Danmark. Få politiker med självaktning säger det öppet, men de hade förstås inte varit välkomna.

 

Sedan 2015 har den faktiska migrationspolitiken skärpts i de flesta EU-länder på ett sätt som förstås gör hyckleriet än mer uppenbart. Många länder plågas av dålig integration, i andra har nationalpopulistiska eller extremnationalistiska partier vunnit stora framgångar på att påpeka problemen och föreslå mer eller mer drakoniska åtgärder. Att välkomna vilka migranter som helst är i dag något av politiskt självmord bortom yttersta vänsterns domäner.

Och om det behövs murar för att hålla migranterna borta, så kommer i praktiken inte många att motsätta sig dessa.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa