Rawa Majid, alias den kurdiska räven.
För några år sedan hade det nog blivit mer liv i luckan, men nu var kritiken egentligen påfallande dämpad. Sverigedemokraternas Europaparlamentariker Charlie Weimers vill låta likvidera Rawa Majid, mer känd som den kurdiska räven. Denne tros gömma sig i Iran, där han på mullornas uppdrag ägnar sig åt terrorism mot judar i Sverige – med kriminella svenska mellanhänder. Och eftersom det inte går att komma åt honom på andra sätt, bör han alltså tas av daga.
Fast det tycker alltså inga andra svenska toppolitiker, inte ens Weimers eget parti. Justitieminister Gunnar Strömmer (M) låter också förstå att så gör man inte en rättsstat som den svenska. Det har han naturligtvis rätt i. Frågan är bara vad man gör med ett land som är allt annat än en rättsstat, det vill säga Iran.
Misstankarna mot Majid – ledare i exil för det även med kriminella mått mätt extremt våldsamma Foxtrot-nätverket – växte efter att Israels ambassader i Sverige och Danmark attackerats. Förövarna tycks i vanlig ordning främst vara gängkriminella tonåringar, samtidigt som det egentligen inte finns några som helst "genuina" brottsliga intressen av dessa attacker. Om det inte vore för att Iran – via Majid och tonåringarna som mellanhänder – betalar för terrorismen.
I utbyte får Foxtrot-nätverket säkert inte bara bra betalt, dessutom sitter Majid utom svensk och annan rättvisa i Iran. Vilket alltså aktualiserar Weimers önskan om att likvidera honom.
Önska kan man alltid! Och principiellt är frågan faktiskt mer grådaskig än vad många nog vill medge. Det är lätt att sätta sig på höga hästar, tala om rättssäkerhet och avsky för dödsstraffet (vilket det ju i praktiken skulle vara fråga om). En annan sak är vad man ska göra istället. I sammanhanget bör Majid inte heller "bara" betraktas som grovt kriminell, utan en faktisk terrorist. Weimers har också en poäng i att om man inte gör något, riskerar detta att öka risken för fler liknande terrorbrott.
Nåja, hur allvarlig situationen än är (och det är den), lär knappast gängkriminella flykta i drivor till Iran. I synnerhet inte som Majids frihet i exil torde vara påtagligt beskuren av den iranska arbetsgivarens önskemål. Samtidigt som situationen faktiskt inte är helt unik. Iran har bland annat utnyttjat sig av mc-kriminella tidigare.
Weimers vill att vi samarbetar med Israel och USA och det ska nog till, för själva torde vi varken ha förmågan eller resurserna – ens om vi ville. Inte ens Förenta Staterna torde för övrigt vara intresserad av att försöka lönnmörda några gängkriminella busar. Kanske inte ens Israel som väger för- och nackdelar mycket noga även innan de ger sig på långt mer namnkunniga terrorister än en kurdisk räv.
Även om vi bortser från att det högst tvivelaktiga rättsliga utrymmet för dylik svensk medverkan, finns alltså knappast de reella möjligheterna. Och även om dessa av en eller annan anledning plötsligt skulle föreligga, hade Weimers aldrig fått sin vilja igenom på något mer uppenbart sätt. Då hade operationen hemligstämplats redan i sitt planeringsstadium och inte kommit till allmänhetens kännedom på 50 eller 75 år.
Att öppet likvidera Majid vore nämligen (om det teoretiskt alltså gick att genomföra) ett högriskprojekt med potentiellt farliga återverkningar för Sverige och för övrigt knappast något som vore önskvärt i andra Nato-länder. Sådant håller man tyst om.
Fast därmed är vi tillbaka till grundfrågan. Vad gör vi istället?
Weimers kunde härvidlag åtminstone lyssna på sitt eget parti. Sverigedemokraterna vill utvisa Irans ambassadör, avbryta de diplomatiska förbindelserna och stänga ambassaden. Vidare terrorklassa Islamiska revolutionsgardet (vilket ofta står som avsändare för utländsk terrorverksamhet) och verka för hårdast möjligast europeiska sanktioner.
Där någonstans finns förutsättningar för debatten att bära frukt. Inte genom principiellt ytterst tveksamma önskemål, som knappast går att genomföra i vilket fall som helst.