Förutom provokationen i sig kan utökad sjögräns bland annat leda till militära fördelar för den ryska flottan vid Baltijsk.
Ryssland tänker utöka sina gränser! Utan att ens tillfråga sina grannar. Och det är förstås inte så överraskande, eftersom det är just vad man redan gjort många gånger de senaste decennierna. Senast genom storanfallet på Ukraina för två år sedan.
Fast nu har hotet krupit närmare. Enligt ett lagförslag vill nämligen Kreml "revidera" territorialvattengränsen i Östersjön. I klartext flytta fram gränsbojarna, en bit i taget.
I sig är varje sådan förändring inte nödvändigtvis ett hot mot freden. Fast det är likväl en internationellt fullkomligt otillåten politik.
Genom förslaget vill Ryssland testa tålmodigheten och reaktionerna i våra grannländer. I första hand Finland och Litauen – de nationer som närmast berörs – men framför allt Nato. Kommer vi att reagera över huvud taget och i så fall hur?
Att det verkligen handlar om hybridkrigföring påvisas av att förslaget senare förnekats av nyhetsbyrån Ria Novosti. Moskva sänder alltså ut dubbla signaler, vilket gör det svårt för omvärlden att veta vilket ben man ska stå på. Å ena sidan vill man inte att Ryssland ska komma undan i försöken att (eventuellt) ändra sina sjögränser. Å andra sidan vill ingen riskera en eskalering i en redan spänd situation.
Alexander Stubb, här under statsbesök i Sverige, manar till lugnt och sansat uppträdande.
Till yttermera visso kan provokationen också vara just det – och inte mer. Då är det primära syftet att skapa oro för dess egen skull.
Men – samtidigt vet vi att när väl ryska lagförslag presenteras brukar de redan vara på väg att drivas igenom. Ryssland är en diktatur, där dumans ledamöter bara agerar röstboskap i despoten Vladimir Putins tjänst.
De officiella finska reaktionerna är tills vidare försiktiga, medan Litauen reagerat något skarpare. Andra kräver mer resoluta åtgärder.
Forskaren på Utrikespolitiska institutet i Helsingfors Charly Salonius-Pasternak anser, i likhet med bland annat Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis att det handlar om en typisk hybridoperation, på vilken Nato och EU måste reagera skarpt. I Sverige anser överstelöjtnanten och läraren vid Försvarshögskolan Joakim Paasikivi att det ryska agerandet i sig utgör en eskalering, som också ställer Ålands specialstatus i blickfånget. Bör ögruppens fortsatta demilitarisering rent av ifrågasättas?
Finlands utrikesminister Elina Valtonen konstaterar samtidigt att "det är värt att komma ihåg att det är hybridpåverkan att orsaka förvirring". Det finns alltså risk för överreaktioner – men också risk för dess motsats. En alltför bekväm låt gå-attityd, i den fromma förhoppningen att Ryssland inte menar allvar.
Så har många reagerat vid åtskilliga tillfällen förr under Putins långa maktinnehav. Ofta med nedslående resultat.
Mest troligen handlar det ryska agerandet kanske om att provocera Nato, för att se vilka reaktioner som infinner sig. Om sådana reaktioner helt uteblir kommer man i Kreml att ta det som ett tyst godkännande av den egna politiken. Även om detta statsrättsligt är ett oacceptabelt uttryck, ökar den politiska kostnaden för varje dag som går efter att Moskva lyckats etablera en ny praxis.
Salonius-Pasternak föreslår en så kallad navigationsfrihetsoperation genom just de områden Ryssland försöker göra anspråk på. Alltså låta örlogsfartyg förflytta sig nära den ryska sjögränsen. Det vore ett bra, men samtidigt lugnt sätt att visa Putin att man inte tänker tillåta sig fler exempel på rysk egenmäktighet. Men för den skull inte tänker låta provocera sig till några överreaktioner.
Viktigast är nämligen att behålla skärpan. Att agera "lugnt, sansat och balanserat på fakta", som Finlands president Alexander Stubb uttrycker det.