Det var en gång kvartett, eller de fyras gäng som de ofta kallades – men vi talar inte om Kommunistkina, där termen ursprungligen blev ökänd. Utan Sverigedemokraterna. För det var just fyra personer vilka redan som studenter beslutade sig för att försöka ta kontroll över det väljarmässigt då ännu ganska obetydliga partiet Sverigedemokraterna.
De fyra – Richard Jomshof, Mattias Karlsson, Björn Söder och Jimmie Åkesson lyckades verkligen i sitt uppsåt. 2005 konkurrerades den dåvarande partiledaren Mikael Jansson ut av Åkesson. Sedan dess har de fyra följts åt som ler och långhalm, sett till att reformera Sverigedemokraterna i realistisk riktning och gett varandra toppositioner.
Fast någonting har skavt nästan hela tiden. Söder var alltid radikalare än de övriga. Det var visserligen inte bara en fråga om ideologi, utan också framtoning. Söder har aldrig varit rädd för att höja sin röst och han har ofta gett uttryck för råa åsikter. Eller helt enkelt bara knepiga utspel. Det började förmodligen med "sillamackan" redan på 90-talet, då han ondgjorde sig över att i det kulinariskt mångkulturella Malmö inte kunde hitta pursvensk mat (men till sist får chansen att köpa en sillamacka).
Men egentligen var det nog inte smörgåsen som var kontroversiell, utan de "mörka molnen" han också talade om – det vill säga alla utlänningar. Och just det har väl blivit något av Söders signum. De plumpa utspelen.
Samtidigt – det var ju precis så här Sverigedemokraterna länge gjorde sig kända. Det var inte Söder som var udda, snarare de tre övriga i de fyras gäng. Som nog faktiskt försökt bli lite mjukare, även om det ibland väl gått sådär. Det var ju förresten nyligen som också Jomshof ställde till med visst rabalder i samband med koranbränningarna.
Fast de fyra var ju kompisar och Söder länge den som förmodligen bäst avspeglade SD:s gräsrötter. Tills partiet började växa bortom kärnväljarna och få inflytande på riktigt. Det var då Söder blev en belastning och att han vid upprepade tillfällen har agerat bråkstake internt gör förstås inte saken lättare. Hur mycket av kamratskapet finns egentligen kvar, nu när han än en gång gjort bort sig? Nu när han som bekant hävdade att Andreas Norlén och Ulf Kristersson legitimerade pedofili genom att stödja Pride.
Kanske inte så mycket. Utåt är det visserligen relativt tyst, men enskilda sverigedemokrater har uppenbarligen blivit riktigt förbannade. Det avspeglar förmodligen såväl partiets ideologiska nyorientering som insikten att alltför mycket står på spel för att Söder ska få hållas. Under höstens landsdagar kan han mycket väl få lämna sin post i partistyrelsen.
Knappast en dag för tidigt och följdriktigt, givet att han successivt fått allt svårare att hävda sig internt. Senast när han inte nominerades till posten som vice talman av Sverigedemokraterna.
Den stora frågan handlar istället om varför Söder ändå kunnat hålla sig kvar. Andra har kastats ut för mindre. Handlar det bara om gammal kamratskap, att hans åsikter trots allt tilltalar så många väljare att han inte helt kan avvaras eller något annat? Till exempel på att han skulle kunna sitta på känslig information och säkert har alla skäl att vara lösmynt om han avpolletteras hur som helst?
En sak är åtminstone säker. Till skillnad från toppolitiker från andra partier lär vi aldrig få se Björn Söder varken som ambassadör eller landshövding. När den politiska karriären är slut, så är den nog just det.