Tekniken har funnits länge, fast tydligen inte den politiska viljan. Det sameuropeiska obemannade Dassault Neuron presenterades för mer än tio år sedan.
Det går bra just nu. Åtminstone för försvarsindustrin, inte minst i Sverige. Det är samtidigt, hur märkligt det än kan låta, ett problem. Produktionskapaciteten är helt enkelt begränsad. Köerna är långa och bara för att exempelvis ett försvarsföretag är svenskt, innebär det inte att svenska staten kan gå före andra som har köat längre.
Problemet återfinns i varierande utsträckning inom samtliga europeiska länder med försvarsindustri av betydelse. Samtidigt som det är bra om exempelvis EU:s låneregler mildras, så att det blir lättare att förstärka medlemsländernas upprustning, är det egentligen inget svar på den omedelbara vapenbristen (till vilken en minst lika stor brist på ammunition bör läggas).
Därför är ett färskt förslag av Socialdemokraternas försvarspolitiske talesperson, den tidigare försvarsministern Peter Hultqvist, lika intressant som enkelt. "I det här läget ligger det i statens intresse att man startar ny tillverkning" säger Hultqvist och föreslår att staten kort och gott bygger nya fabriker, framför allt för ammunitionsproduktion.
Även om han tills vidare inte förklarar närmare hur det ska gå till, behöver det ju inte handla om direktproduktion. Rimligtvis måste statliga satsningar ske tillsammans med i synnerhet existerande försvarsindustrier. Detta praktiserades med stor framgång under såväl andra världskriget som kalla kriget.
I dag skulle det kunna handla om att staten, helt eller delvis, finansierar exempelvis förstärkt produktionskapacitet av ammunition. Staten lägger samtidigt order på garanterade uppköp för viss tid.
Det behöver inte blir krångligare än så. Man behöver inte heller göra som Hultqvist själv föreslagit tidigare, då han plötsligen ansåg att det var en god idé om staten blev delägare i Saab och rentav fick tillgång till en så kallad gyllene aktie, som skulle ge staten viss vetorätt i frågor om utländskt inflytande.
Det låter statsinterventionistiskt och onödigt. Eller är det?
Fram till alldeles nyligen var frågan närmast rent teoretiskt. Den destruktiva utvecklingen under Donald Trumps korta presidentskap har emellertid gjort framtiden betydligt osäkrare. Under dessa nya omständigheter känns det verkligen inte bra med ett företag – Saab – vars produkter i stor utsträckning är beroende av amerikanska komponenter. Av liknande skäl framstår köpet av det amerikanska luftvärnssystemet Patriot som mindre lyckat. Vi borde nog köpt franskt istället, vilket var alternativet.
Att göra ett företag som Saab mindre amerikanskt låter sig emellertid inte göras från ena dagen till den andra! I sammanhanget bör vi minnas att det är presidentval om tre år och Trump får inte ställa upp. Förhoppningsvis.
Utvecklingen påvisar i vilket fall som helst behovet av närmare europeiskt försvarssamarbete, också vad gäller försvarsindustrier. Ett arbete som bara delvis kan genomföras inom EU, eftersom Storbritannien – som både har en stor försvarsmakt och dito försvarsindustri – opraktiskt nog står utanför unionen numera.
Ett samarbete med just Storbritannien som förmodligen aldrig realiseras är svensk medverkan i det brittiska flygprojektet Tempest. Orsakerna kan diskuteras, men ställer hur som helst Saab och Sverige i en besvärlig situation. I Linköping vill man istället ha ett någorlunda snabbt regeringsbeslut på att ta fram en ersättare till JAS 39 Gripen.
Ett alternativ kan vara en drönare! Eller rättare sagt UAV (unmanned aerial vehicle), för det är förstås inte små helikopterdrönare vi talar om. Framtidens stridsflygplan kan mycket väl vara obemannat. Men oavsett vilket måste regeringen våga gå till beslut.