Ibland var det enklare förr. Vi minns alla kalla krigets mobförråd, över hela landet. Allting från automatkarbiner och spadar till stridsvagnar och reservdelar tillverkades för att sedan omedelbart förrådsställas. Naturligtvis gällde det också enorma mängder ammunition. Det fanns också färdiga planer för nyproduktion av ersättningsmateriel, både militärt och civilt.
Med freden kom tyvärr historielösheten. Mobiliseringsplanerna skrotades, mobförråden tömdes och hade det inte varit för exporten hade vi nog knappast haft någon vapenindustri att tala om heller längre. Med en försvarsmakt inriktad på internationella uppdrag utrustades istället varje utlandsmission efter hand, men bristerna på lagerhållning och de ökade kostnaderna för ständiga nyinköp började snart visa sig.
Sedan bröt kriget i Ukraina ut.
Efter en trevande start har Sverige ändå blivit en relativt viktig exportör av krigsmateriel till Ukraina. Först genom att tömma de sista resterna av mobförråden och nalla på materiel som under andra omständigheter till exempel hade kunnat komma Hemvärnet till godo. Men nu i ökad utsträckning också vapen som egentligen ingått i planeringen för det framtida, återupprustade försvaret.
Vapnen gör nytta, men behovet kan tyckas oändligt. Det blir lätt så i krig och i det ukrainska fallet försvåras problemen av att Ryssland faktiskt lyckats slå ut stora delar av den ukrainska vapen- och ammunitionsproduktionen. Ukraina har av förståliga skäl inte råd att köpa de vapen man så väl behöver. Man är starkt beroende av det västliga, huvudsakligen amerikanska, stödet. Samtidigt som man i åtminstone många europeiska huvudstäder nu tvingas konstatera behovet av nyproduktion. Överallt håller helt enkelt lagren på att ta slut.
För Sverige ställs frågan på sin spets vid eventuell leverans av Robot 70 samt artillerisystem Archer. I det senare fallet handlar det sannolikt om tolv pjäser av den toppmoderna haubitsen som Ukraina vill förstärka sitt försvar med i östra delen av landet. Detta av sammanlagt 48 pjäser i dagens svenska försvarsmakt. Alltså en relativt kraftig åderlåtning av den samlade artilleriförmågan, som något för tankarna till finska vinterkriget – då Sverige avstod en betydande del av det då blygsamma jaktflyget till Finlands förmån.
Resonemanget byggde på att Sverige försvarades bäst i Finland, vilket just då och där var ett lika modigt som klokt beslut. Att det inte alltid behöver vara klokt att offra det bästa man har påvisades samtidigt bara halvåret senare, i en annan del av Europa. Churchill höll tillbaka många toppmoderna Spitfire-plan under den tyska invasionen av Frankrike. Planen behövdes under det påföljande slaget om Storbritannien.
Därför går det inte automatiskt att säga vilket beslut som är det rätta, det beror på omständigheterna. Under det nu pågående kriget kan vi samtidigt glädja oss åt de ryska förlusterna, som indirekt innebär att hotet mot Sverige minskar. Egentligen borde vi kunna exportera långt mer till Ukraina – dock under förutsättningen att nyproduktionen av vapen och ammunition förstärks (i den mån det handlar som svensktillverkad materiel).
Härvidlag går det trögt, men det finns faktiskt visst utrymme redan i existerande upprustningsplaner. Försvarsmakten har varit till synes relativt ointresserad av ytterligare kortsiktiga budgetförstärkningar, vilket kan tyckas märkligt, men har viss grund i oro för att upprustningen inte går att genomföra på ett bra sätt. Det går till exempel inte att utbilda fler värnpliktiga, om det inte också redan finns fler befäl som kan ansvara för denna utbildning.
Fast då kan pengarna istället användas för materielproduktion, -inköp och därefter förrådsställning. Precis som under det kalla kriget.