Bör det vara förbjudet att bränna Koranen? Bör det förbudet i så fall omfatta alla andra religiösa skrifter och vem avgör i så fall det? Bör förbudet rentav omfatta sekulära symboler, som nationsflaggor?
Debattens vågor går åter höga efter den senaste koranbränningen i Sverige. Eller rättare sagt reaktionerna på bränningar i den muslimska världen. En pöbel stormade Sveriges ambassad i Bagdad. I många länder har mer eller mindre våldsamma demonstrationer riktats mot vårt land, inklusive brännandet av den svenska flaggan. Förbud mot affärer med Sverige aviseras. Det inflytelserika al-Azharuniversitetet i Kairo kräver en bojkott av vårt land.
Att någon bränner vår flagga är otrevligt, men faller rimligtvis inom principerna för yttrandefriheten och hur som helst något de flesta svenskar tar ganska lätt på. Att den diplomatiska immuniteten inte respekteras är allvarligare, i synnerhet om människor utsätts för livsfara. Bojkotthoten väcker också oro, liksom huruvida Turkiets opålitlige president Recep Tayyip Erdogan försöker fördröja Nato-processen ytterligare, med koranbränningar som argument.
Fast det verkligt oroväckande är förstås huruvida risken för terrordåd ökar. Väl att lägga märke riktas protesterna i den muslimska världen inte bara mot de som faktiskt har skändat Koranen, utan snarare mot Sverige som land och svenskarna som folk.
Men inte bara. I Bagdad brändes inte bara den svenska flaggan, utan också Priderörelsens regnbågsflagga. Symboliken är lika djup som hatet mot liberala samhällsideal i allmänhet.
Därmed borde vi också inse att den pågående protestvågen i den muslimska världen har en mycket djupare innebörd. Det är inte första gången europeiska länder drabbas. Vi minns ju hotet mot Jyllandsposten efter publiceringen av de så kalla muhammedteckningarna. Likaså hatet mot Lars Vilks efter dennes teckning av profeten som rondellhund eller det blodiga attentatet mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo.
Allting började dock tidigare. Den iranska revolutionen 1979 var den första religiösa i modern tid och fatwan mot Salman Rushdie tio år senare ett försök att påtvinga andra sina uppfattningar även bortom de egna gränserna.
Det finns betydande differenser i den muslimska världen. Några allmänna drag går beklagansvärt nog emellertid igen. En är den uppenbara oförmågan till dialog i yttrandefrihetsfrågor. Det är nämligen stor skillnad mot att protestera och med fredliga medel framföra sina uppfattningar (vilka de än må vara) och att försöka påtvinga andra sina egna föreställningar.
Samtidigt som islamister visar liten förståelse för liberala ideal, försöker de tvinga i synnerhet europeiska länder att anpassa lagstiftning och samhällsbyggnad efter muslimska uppfattningar. Samtidigt som respekten för nationell suveränitet brister kan attityderna skapa allvarliga spänningar i europeiska länder med större muslimska minoriteter.
Sist och slutligen är det förstås viljan och förmågan att använda våld – också bortom de egna gränserna – som särskiljer, om inte principiellt så åtminstone i realiteten, islamismen från annan religiös extremism.
Allt detta påvisar att protesterna mot svenska koranbränningar egentligen handlar om mycket större och allvarligare motsättningar. Vad vi gör, eller inte gör, i Sverige blir då av underordnad betydelse. Och det är bra naivt att inbilla sig att allt som genom ett trollslag skulle bli frid och fröjd bara vi eventuellt återinförde äldre tiders hädelselagar.