Vladimir Putin lurade mig. Klockan tre på natten 24 februari gick och jag äntligen och lade mig, viss om att det inte skulle bli något den natten heller. En timma senare drog den ryske diktatorn igång anfallet mot Ukraina.
Många hade utgått från att den militära uppladdningen var en maskirovka för de misslyckade förhandlingar som samtidigt pågick. Själv tänkte jag nog att det kunde vara precis tvärtom, att uppladdningen mitt framför ögonen på världen var det verkliga skeendet, medan förhandlingarna var skenmanövern. Däremot inte att han skulle vänta till morgontimmarna just den ödesdigra torsdagen.
Inte heller att Putin på fullt allvar inbillade sig kunna avgöra striden om Ukraina på, som det förefaller, högst 96 timmar. Genom ett blixtanfall mot Kyiv skulle regeringen likvideras och ersättas med pålitliga marionetter. Det ukrainska försvaret skulle kollapsa och resten av landet sedan besättas under en tvåveckorsperiod.
Ungefär som när Sovjetunionen anföll Finland 30 november 1939. Stalin hade beordrat sina generaler att erövra landet inom högst tolv dagar.
Så enkelt lät sig naturligtvis inte finnarna besegras den gången och detsamma gäller för ukrainarna i dag. Efter en månads stundtals hårda strider har den ryska offensiven gått i stå och frågan är om det längre finns resurser nog för större omgrupperingar eller hur Putin ska ta sig ur den strategiska misär han försatt sin krigsmakt i.
Det ukrainska motståndet förvånar visserligen inte. Det är samma motståndsanda jag mötte på Majdan, under revolutionen. Inte för inte låter kosackättlingar inte ge sig. Krigarmentalitet när den är som bäst.
Däremot överraskar den ryska krigsmakten genom att – trots avsevärt större resurser – ständigt underprestera. Vi får vänta på de mer exakta svaren till de ryska motgångarna, men några faktorer är uppenbara.
En är förstås att den ryska krigsmakten på Putins order planerade för ett helt annat krig. Istället för den sedvanligt framgångsrika salamitaktiken – att genom tunt skurna skivor successivt nå sina mål – försökte diktatorn äta upp hela korven på en och samma gång. Inte bra för varken matsmältning eller som politisk strategi. De till synes visserligen enorma resurserna spreds ut på alltför många fronter och när sedan blixtanfallet mot Kyiv slutade i ett lika blixtrande nederlag, fanns det ingen bra plan B att tillgå.
Medan ukrainarna gett många prov på både flexibilitet och initiativförmåga på lägre nivå, arbetar den ryska krigsmakten utifrån rigida doktriner och tung toppstyrning. Därtill har såväl allvarliga brister i underhåll som soldaternas stridsvärde påvisats. Kanske är det inte så konstigt. Majoriteten i den ryska krigsmakten utgörs numera av värvade soldater, men vem vill egentligen tjänstgöra till låg lön i en armé där pennalism återfinns på alla nivåer och där enskilda människoliv rankas så lågt?
Till detta ska läggas bland annat underhållsproblem, som indirekt påvisar hur djupt den korruptiva rötan går i samhället. På varje nivå försvinner pengar i mutor och allmänt fiffel. Något som Putins trogna ja-sägare varit noga med att undanhålla sin diktator, men vars effekter nu låter visa sig.
Därmed inte sagt att den ryska krigsmakten besegrats. Med rätt ledning och bättre hushållning av egna resurser borde det fortfarande finnas möjligheter till nya offensiver, givet att målen sätts mer rimligt och Putin till exempel avstår från att ens försöka erövra Kyiv. Enligt olika uppgifter har många reservister kallats in och det spekuleras i större offensiver senare i vår, när den ökända lervällingen – rasputitsa – torkat upp.
Lite tyder dock på något politiskt tillnyktrande i Kreml, åtminstone inte ännu. Och i väntan på oklart vad, ägnar sig krigsmakten främst åt terrorbombning av civila mål. I det belägrade Mariupol har inte bara många tusen mist livet som direkt följd av striderna, ytterligare tusentals dör av relativt banala skäl eftersom sjukvården slagits ut och på gatorna har svälten nått så långt att både hundar och katter riskerar att hamna i grytan.
Vad omvärlden kan göra är att, förutom trycka på för evakuering av civila i framför allt Mariupol, beröva Putin hans förhoppningar om att det ukrainska försvaret i längden inte ska orka hålla ut. Det behövs alltså fortsatt bistånd – militärt, men också civilt.
Ännu lever Ukraina.