Flaggor på halv stång i Örebro.
Massmordet i Örebro har, i skrivande stund, kostat tio människor livet (exklusive gärningsmannen, som ska ha tagit sitt eget liv). Flera personer skadades svårt.
Det är egentligen allt vi vet. Det och att massmordet veterligen utfördes av en ensam gärningsman vid en lokal som används för komvux, SFI och yrkesutbildningar. Dådet kallas därför för en skolskjutning, även om vi då vanligtvis brukar då tala om grundskolor eller möjligtvis gymnasier. Samtliga mördade var enligt uppgift vuxna.
Under hela dramat och dess efterspel har polisen varit påfallande knapphändig med uppgifter. Det är begripligt, men leder lätt till ogrundade antaganden, inte minst i sociala medier. Till exempel tog det lång tid innan vi ens fick bekräftat att någon mördats, trots att detta (korrekt) redan uppgivits också i traditionella medier.
Gärningsmannen är en för polisen tidigare okänd 35-åring från Örebro, vilken har beskrivits som en "enstöring". Enligt vissa uppgifter ska han ha haft vapenlicens och känt är att vapen upptäckts på skolan efter dådet. Det är lätt att koppla det stora antalet döda och skadade till användning av exempelvis automatkarbiner (som det i princip är omöjligt att få civil licens för), fast det kan också förhålla sig på andra sätt. Anders Behring Breivik hade licens för sina vapen och inget var helautomatiskt.
Tids nog lär vi få svar på de mer tekniska frågorna. Däremot frågar sig nog nu alla varför. Varför genomfördes det värsta massmordet i åtminstone Sveriges moderna historia?
Polisen har inte funnit några kopplingar till terrorism, vill undvika spekulationer och hävdar samtidigt att det inte framkommit något ideologiskt motiv – men kryptiskt nog att gärningsmannen ändå var "motiverad".
Så kan välmenande men lätt missriktad information se ut. Istället borde man sagt att det inte förefaller ha funnits några uppenbara ideologiska motiv till massmordet. Annars kan det ju tolkas som att politiska drivkrafter är helt uteslutna, att det redan nu står klart att det handlar om ett rent vansinnesdåd och inget annat.
Ett vansinnesdåd var det förstås i vilket fall som helst! Och – med tanke på de många offren – också en terrorhandling. Vilket inte betyder att det nödvändigtvis finns några kopplingar till det som brukar kallas internationell (i praktiken främst islamistisk) terrorism.
Också Behring Breiviks massaker brukar ju, med rätta, beskrivas som ett terrordåd – trots att det aldrig gick att beslå honom med konspiratoriska kopplingar bortom ganska ytliga kontakter. Skillnaden jämfört med massmordet i Örebro är ju att så många fler mördades i Norge och att Behring Breivik hade ett politiskt program. Att detsamma var hemmasnickrat och ideologiskt förvirrat är i sammanhanget av underordnad betydelse.
Problemet med att helt avvisa alla mer seriösa spekulationer kring massmordet i Örebro, är att de oseriösa spekulationerna kan ta över debatten. Vi kan samtidigt med hygglig trovärdighet påpeka några fakta eller indicier redan nu. En är att jihadism förmodligen kan uteslutas. Likaså eventuella kopplingar till sedvanlig gängbrottslighet (vilket polisen också påpekat).
Återstår då främst extremnationalistiska drivkrafter. Då rör vi oss med än så länge obekräftade, men rimliga misstankar. Det går härvidlag att ana likheter med såväl seriemördaren Peter Mangs som John Ausonius, den så kallade lasermannen. Det och i andra utländska fall går det att notera mönster av extremnationalistisk påverkan, uttalad eller inte. Skillnaden blir förstås att det i Örebro förefaller ha varit fråga om en sorts självmordsattack.
Åldersmässigt finns det bara ett skoldåd i Sverige som under modern tid liknar massakern i Örebro. För några år sedan skadades en elev på en skola i Varberg efter en person beväpnad med bland annat yxa tagit sig in på en skola. Han dömdes sedermera till rättspsykiatrisk vård.
En ensam mördare, enligt uppgift i militärliknande kläder, som (fullständigt oprovocerat) till synes på måfå mördar människor, men där det ändå eventuellt finns möjliga kopplingar till det som extremnationalister ibland kallar för "raskriget". Och där det kanske inte finns andra gärningsmän, men förutsättningar för självradikalisering i detta internets tidevarv. Så skulle man möjligen kunna sammanfatta misstankarna just nu, så länge det faktiska kunskapsläget förvisso är begränsat.
Det finns förstås andra möjligheter och att gärningsmannen under alla omständigheter bör ha varit, för att uttrycka det milt, psykologiskt instabil är väl ganska givet. Man kan ju också tänka sig ett mer allmänt hat mot samhället eller specifikt skolan i fråga. För den skull behöver vi inte överlämna alla funderingar till den vildvuxna floran av ofta dåligt underbyggda spekulationer på sociala medier. Det viktiga är att vi inte överreagerar emotionellt på uppfattningar som kan vara rimliga, men för den skull inte är självklara.