I ett krig med så många tragedier som det i Ukraina, är det svårt att se komiska inslag. Fast de finns – och fyller också sin funktion när hoppet sjunker. Som hur ukrainska lantbrukare bärgade ryska pansarfordon med sina traktorer i början på kriget. Ofta hade besättningarna bara övergett stridsvagnar och andra fordon, mer eller mindre utan strid.
Händelsen illustrerade förstås hur driftiga de ukrainska bönderna var, men också hur stridviljan sviktade betänkligt bland ryska soldater. Det senare har uppmärksammats också vid andra tillfällen, liksom den dåliga disciplinen. Att till exempel ägna sig åt plundring är inte bara krigsbrott, utan dessutom uttryck för dålig fälttukt. Och säger en hel del om vilka som egentligen blivit yrkessoldater i rysk tjänst.
Men de ryska soldaterna räcker inte till. Tanken var ju att hela den ukrainska försvarsmakten skulle kollapsa, mer eller mindre utan strid. Framför allt har de ryska förbanden sällan varit fulltaliga. Härvidlag har krigsmakten i någon mån faktiskt fört sin diktator Vladimir Putin bakom ljuset.
Fast kriget är ju inte ett krig... Enligt påbjuden rysk jargong är det istället fråga om en "specialoperation". Att över huvud taget tala om krig är faktiskt förbjudet i Ryssland.
Allt skulle gå så snabbt att man skulle slippa allt från en formell krigsförklaring till omaket att börja mobilisera mer eller mindre ovilliga värnpliktiga. Fast om nu denna strategi – uppenbarligen – misslyckats kan man ju fråga sig varför inte diktatorn byter fot och förklarar Ukraina krig till sist.
Ibland förklaras detta med att Putin av prestigeskäl inte vill erkänna sina misstag, vilket dock bara delvis behöver vara sant. Diktatorn kommer inte att förlora ansiktet eftersom inga negativa kommentarer av den typen kommer att tillåtas i vad som återstår av Rysslands offentliga samtal. En krigsförklaring kommer istället att framställas som ett genidrag.
Däremot måste också Putin till sist ta hänsyn till realiteterna. Och det är nog det verkliga skälet till hans relativa försiktighet i just denna fråga.
En mobilisering av reservister eller inkallelse av stora mängder nya värnpliktiga går inte att genomföra från ena dagen till den andra. Det är en stor organisatorisk operation, samtidigt som många måste ges repetitionsutbildning eller gå i soldatskola. Dessutom löser det inte många av de utrustningsproblem man dras med. Visserligen är den ryska lagerhållningen på sitt sätt imponerande, men när man till exempel skickar stridsvagnar från 60-talet till fronten förstår man att problemen är allvarliga.
Att offra soldater har visserligen aldrig varit något ryskt problem, men hänsynslösheten kan också slå tillbaka. Många jämför dagens situation med första världskrigets artillerikrig och det håller jag i stor utsträckning med om. Men – vi glömmer gärna att Ryssland faktiskt förlorade det kriget, som till sist blev så impopulärt att det faktiskt slutade i revolution.
Även om lite syns utåt torde missnöjet med kriget accelerera bland ryssar i gemen. Fast så länge inte fler ynglingar tvingas till fronten tiger och lider man i tysthet. Andra tror fortfarande på kriget (som alltså inte får kallas det), men alla övergivna döda ryska soldater i Ukraina talar också sitt tydliga språk. Många kommer inte hem ens som lik och de som överlever vill inte skriva på för nya tjänstgöringsperioder.
Därför tillgriper den ryska krigsmakten "kreativa" lösningar. På marginalen handlar det om tvångsrekrytering i olika former, även av ukrainare i vapenför ålder på ockuperad mark (vilket förstås är ett krigsbrott). Yrkessoldaternas löner har höjts rejält, låt vara från en låg nivå. Samtidigt som den famösa Wagnergruppen har börjat sätta upp förband med kriminella, som rekryteras från fängelserna.
Det senaste draget illustrerar emellertid desperationen bättre än något. Tigerbataljonen består huvudsakligen av rekryter i 50-ålsåldern och uppåt. Det hade under andra omständigheter inte behövt vara dåligt. Även om Hemvärnet i Sverige föryngrats påvisas möjligheterna att använda också lite äldre soldater effektivt. Men marininfanteri som det ska vara fråga om i Ryssland? Dessutom är äldre ryssar ofta verkligen äldre. 2020 levde män i genomsnitt till 68, vilket ändå är mycket högre än vid senaste sekelskiftet.
Lite komiskt är nog det hela, mitt i tragedin. För visst är det en tragedi, också för krutgubbarna – vars uppgift är att bli kanonmat i Putins köttkvarn.