Gorbatjovs sista gåva till världen och sitt folk

Michail Gorbatjov påminner ryssarna om att det går att vara fri. Och oss andra om att ryssar inte är orcher, utan människor.

Det var en gång, då väst och öst kunde mötas.

Det var en gång, då väst och öst kunde mötas.

Foto: Bob Daugherty/AP/TT

Ledarkrönika2022-08-31 15:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ryssland behandlar inte alltid sina barn med den respekt de förtjänat. Medan den liberale 1800-talstsaren Alexander II ännu står staty i Helsingfors, förstördes båda statyerna i Sankt Petersburg efter 1917. Talande nog överlevde statyerna av de reaktionära tsarerna Nikolaj I och Alexander III däremot revolutionen. Starka, auktoritära ledare har alltid hyllats. Liberaler däremot anses svaga.

Det går att ana likheter mellan Alexander II och Sovjetunionens siste ledare – Michail Gorbatjov – som avled efter en tids sjukdom på tisdagen. Gorbatjovs liberala reformer må ha varit hyllade i väst, men i sitt eget land blev han aldrig populär. Inte så mycket för sovjetimperiets undergång i sig, det är en halvmyt som despoten Vladimir Putin lever högt på. Däremot för all röra som uppstod i samband med Sovjetunionens fall och förhoppningarna om ett lite rikare liv som ofta kom på skam.

Huruvida Gorbatjov ska skyllas för detta är dock tveksamt, snarare var det så att reformerna kom för sent och ibland inte genomdrevs med tillräcklig kraft. I stora stycken var sovjetstaten redan ett rivningsfärdigt ruckel, som Gorbatjov försökte renovera trots att förutsättningarna egentligen aldrig förelåg.

Det finns emellertid även en annan likhet mellan Alexander II och Gorbatjov. Oförmågan att förstå nationella stämningar.

Inte för att tsar Alexander var särskilt konsekvent. Han stärkte till exempel det finska självstyret (därför står statyn kvar), men krossade istället motsvarande polska strävanden i blod och bekämpade nationell väckelse såväl i Baltikum, som Ukraina och Belarus. Cirkasserna (tjerkesserna) utsattes för vad många beskrivit som ett folkmord. Alexander förefaller ha haft svårt att förstå varför det fanns människor som inte vill vara, eller åtminstone inte styras, av ryssar.

Gorbatjov förstod inte heller vad som pågick när först balter och senare andra folk krävde sin frihet – trots att han själv delvis hade ukrainsk bakgrund. Han var inte ensam i denna ryska oförmåga. Även Rysslands förste demokratiskt valde president Boris Jeltsin lär ha uttryckt förvåning över att ukrainarna inte nöjde sig med att vara en del av en rysk federation, eller något liknande.

På sin ålders höst tvingades Gorbatjov åse hur Putin successivt avvecklade de liberala reformer han själv infört. Och även om Gorbatjov av tveksamma skäl godtog den ryska annekteringen av Krym (Krim), måste den ryska krigföringen gjort honom oerhört bedrövad. Uppväxt med stalinismens brutalitet, började han montera ned arvet från bolsjevikernas barbariska våldsdyrkan.

Likt Alexander II, fast på en annan skala, var visserligen inte han heller konsekvent och man kan fortsatt diskutera vilken roll han spelade i försöken att med just våld stoppa balternas frihetslängtan. Men Gorbatjov hyllade åtminstone aldrig våldet. Till skillnad från Putin, som gjort brutaliteten till sitt signum – med anfallskriget mot Ukraina som främsta exempel.

Putin är ett politiskt monster, men ryssarna är inte orcher – även om vissa ryska soldater beter sig som sådana. Vad Gorbatjov kanske lyckades bättre än något annat med var att öppna Ryssland för omvärlden. Och samtidigt omvärlden för Ryssland. Den emellanåt ömsesidiga misstänksamheten försvann. Den misstänksamhet som nu kan vara på väg tillbaka.

De officiella ryska kommentarerna på Gorbatjovs frånfälle är avmätta. Under många år har han varit mer eller mindre bortglömd och slentrianmässigt betraktats som en misslyckad politiker även av folk i gemen. Fast kanske är det så att Gorbatjov faktiskt dog vid precis rätt tillfälle. För att genom sin död kunna påminna både sina medryssar och oss i väst om något mycket viktigt.

För nu känner ryssarna av hur den sovjetiska järnstöveln åter trampar dem i ryggen. Det sägs att man inte saknar kon förrän båset är tomt. Så förhåller det sig nog med de friheter – och det marknadsliberala välstånd – som många tagit för givet i Ryssland. Som nu riskerar att gå mer eller mindre helt förlorat.

Här i väst (att bara uppdelningen i väst och öst åter ska vara nödvändig!) påminns vi om det andra Ryssland. Det demokratiskt sinnade, samarbetsvilliga och hjärtligt öppna Ryssland. Ett i dessa dagar hunsat Ryssland, som ändå har framtiden för sig. Till skillnad från Saurons Mordor, det vill säga Putins Ryssland. Som saknar framtid.